GettyImages-53299791

Den fristående kolumnisten Risto Pakarinen bjuder, exklusivt för NHL.com/sv och NHL.com/fi, på en serie artiklar där han varje månad belyser ishockeyns utveckling, såväl i NHL som utanför världens bästa hockeyliga.

World Cup 2004.

Än en gång hade Tre Kronor sitt starkaste laget någonsin, med profiler som “Foppa”, “Sudden”, “Lidas”, “Alfie”, Sedinarna och “Zäta”. 

Nu gällde det, nu skulle Tre Kronor visa att Salt Lake City-fiaskot mot Vitryssland i OS två år tidigare var ett undantag och att Hardy Nilssons torpedhockey var något att räkna med.

Men nej. Tjeckien körde över Sverige med 6-1 och turneringen var över.

GettyImages-53393346

Hela turneringen hade haft ett mörkt moln över sig. NHL och spelarfacket hade inte kommit överens om ett nytt kollektivavtal. Ligan ville ha lönetak, spelarna ville absolut inte höra talas om det, och trots mängder av förslag hittade man ingen lösning förrän det gamla avtalet gick ut, dagen efter finalen mellan Kanada och Finland (3-2).

I Nordamerika hölls NHL-hallarna stängda.

För ligorna i Europa, som Elitserien (nuvarande SHL), var lockouten däremot en vinstlott.

Den första lockouten tio år tidigare hade kommit mer som en överraskning, men 2004 började spelarna skriva på för europeiska lag nästan direkt. En vecka efter World Cup-finalen hade tiotals NHL-spelare hittat en ny klubb på andra sidan Atlanten, antingen i Elitserien, FM-ligan i Finland, Extraliga i Tjeckien eller NLA i Schweiz.

De flesta skrev på för klubbar i sina hemländer. Så gjorde till exempel Henrik Zetterberg som återvände till moderklubben Timrå, och fick sällskap av en annan Njurunda-grabb, nämligen Fredrik Modin.

GettyImages-51298998

Andra fortsatte att spela utanför Sverige, ofta av skatteskäl, som Michael Nylander som egentligen ville spela i Mora med sin bror Peter, men inte kunde stanna i Sverige så länge utan att bli skattad för sin NHL-lön.

Det blev i stället finländska Kärpät för Nylander.

– Det var inte lönen som avgjorde, sa finska Kärpäts vd Juha Junno. Här i Uleåborg har vi till exempel en svensk skola där hans son (William) kan gå.

Nylander spelade också i den ryska ligan samma säsong.

Många av de erfarna spelarna hade inte bråttom med att hitta en klubb. De fortsatte att ta det lugnt långt in på hösten, och väntade på att ligan och facket skulle hitta en överenskommelse, precis som tio år tidigare då en halv säsong kunde räddas.

Den gången samlade Wayn Gretzky ihop ett gäng som turnerade i Europa och spelade matcher mot europeiska lag. Ninety-Nine Stars hette laget.

Tio år senare var det Mats Sundin som tog på sig Gretzkys roll. Sundin och hans World Stars.

– Sundin, Brendan Shanahan, Tie Domi, Martin Brodeur, Sergei Fedorov, Luc Robitaille, Anson Carter, Mattias Norström, Ray Whitney – spelade tio matcher på två veckor i sju olika länder: Norge, Polen, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Tyskland och Sverige.

Efter matchen i Linköping kritiserade klubbens vd Mike Helber jippot. Han tyckte synd om de 5 000 åskådare som hade betalat för att se den, sa han.

– Det är ett tufft schema vi har och vi vill spela men också ha kul. Och Linköping som är mitt

i sin säsong vill nog inte ha några skador, gav Robyn Regehr som förklaring, men erkände att Helber inte var helt ute och cyklade. Han sa att den tionde matchen på en 14 dagars-resa till sju länder handlade till hälften om hockey och till hälften om att helt enkelt uppleva något nytt.

I Linköping spelade Brendan Morrison från Vancouver Canucks. Han hade kommit till Sverige för att spela hockey, och slutade på sjätte plats i poängligan. Etta kom Henrik Zetterberg som gjorde 50 poäng på 50 matcher.

Brendan Morrison

Bland topp 10 i poängligan fanns det endast två spelare som inte hade NHL-kontrakt, båda i

Frölunda: Niklas Andersson och Martin Plüss.

Men Frölunda hade också sina NHL-förstärkningar. Och dessa tog Göteborgslaget hela vägen till SM-final.

Finalen mellan Frölunda och Färjestad blev en spännande historia.

Frölunda hade göteborgarna Christian Bäckman, Per-Johan Axelsson och Daniel Alfredsson

– som jagade sitt första SM-guld – och Samuel Påhlsson samt finländske Sami Salo.

Färjestad hade backkolossen Zdeno Chara, Canadiens assisterande lagkapten Sheldon Souray, Mike Comrie, Mike Johnson, Marian Gaborik och i målet Martin Gerber.

Frölundas mål vaktades av en ung talang vid namn Henrik Lundqvist.

Och som i en historia tagen från Buster, knep Frölunda SM-guldet, Daniel Alfredsson vann slutspelets poängliga, och den 23-årige Lundqvist höll nollan i den femte finalmatchen som

slutade 1-0.

Till hösten var Henrik Lundqvist även han en NHL-spelare.

Relaterat Material