Bröderna Sedin om vägen till Hall of Fame

TORONTO - Brian Burke var general manager för Vancouver Canucks när klubben agerade och manövrerade i NHL-draften 1999: målet var att få båda Sedin-tvillingarna på kontrakt, Daniel som nummer 2, Henrik som nummer 3.

Burke sade att han höll ett tal till Canucks före säsongen 2000-01, Sedinbrödernas första i NHL, där han fastställde regler för laget. En regel var att nybörjare skulle synas, inte höras.
- Så jag vände mig till de här två nykomlingarna, och sade att "jag vill inte höra ett [förbannat] ord från er två". De höll det löftet i fyra år, minns Brian Burke
På lördagen var det Burke som uppmanade tvillingarna att tala.
Nu, som president för hockeyverksamheten i Pittsburgh Penguins och medlem i urvalskommittén i Hockey Hall of Fame, intervjuade Burke Sedinarna på PrimeTime Sports Management Conference i Toronto, detta innan de båda på måndag väljs in i Hockey Hall of Fame.

De mest intressanta delarna av det 25 minuter långa samtalet täckte de första delarna av deras karriärer, innan de vann OS-guld för Sverige 2006, Henrik vann poängtiteln i NHL och MVP-utmärkelsen 2009-10, det innan Daniel vann poängligan i NHL 2010-11.
Visste ni att de alltid lugna, alltid lika artiga tvillingarna växte upp bredvid en fabrik som tillverkade stridsvagnar, hemma i Örnsköldsvik?
- Fredsbevarande stridsvagnar, säger Daniel med ett leende.
Visste ni att de har två storebröder - Stefan, sex år äldre och Peter, fyra år äldre - som spelade både hockey och fotboll?
- De pressade oss verkligen att spela med dem, säger Henrik. Jag tror att det mycket var just det som fick oss att pressa oss själva att bli bra.
Visste ni - eller minns ni kanske - att bröderna inte hade det så lätt de första åren i NHL?
- Ja, det var inte lätt, säger Daniel. Självklart var det höga förväntningar på höga draftval.

När de kom till Nordamerika saknade Sedins styrka. Vad de dock hade var en fotbollsbakgrund och utmärkt kondition. Så om de inte kunde överträffa motståndarna, skulle de försöka överleva dem.
- Om vi var i den offensiva zonen i mer än 20 sekunder visste vi att det andra laget skulle vara trötta och att vi skulle ha vår chans att göra mål, och jag tror att det var så vi överlevde så länge som vi gjorde, säger Henrik. Vår kondition var bättre än många andras.
Vad de också hade var en stor spelintelligens; för att nu inte tala om en ovanlig kemi även bland tvillingar. De tekningssituationer de blev kända för uppstod först av nödvändighet.
- Jag tror att det var något vi var tvungna att göra tidigt, säger Daniel. Vi var inte fysiskt tillräckligt starka för att spela med de stora killarna, och vi var tvungna att hitta på andra saker som vi kunde använda till vår fördel. Tekningarna var en av de sakerna.
Henrik kallade Daniel för "teknings-hjälten". Han berättade att Daniel kunde komma in i omklädningsrummet under paus och designa "en konstig tekningsvariant". Meningen var att de skulle gå igenom det med lagkamraterna och sedan köra varianten under den följande perioden.
- Och många gånger gjorde vi mål, minns Henrik. Det gav oss många extra mål.

• Det slutade alltid med att jag gjorde mål, tillägger Daniel med ett leende.
  Det samarbete som Sedinarna blev kända för kom största delen till senare, efter att de tillbringat säsongen 2004-05 i Sverige och återvänt till Nordamerika äldre och mer fysiskt utvecklade.
  - Att starta långt nere var något som vi alltid velat göra, men i början kunde vi inte göra det, vi var helt enkelt inte tillräckligt starka, säger Daniel. Jag tror att det förändrades efter lockouten; när vi kom tillbaka starkare kunde vi göra de sakerna.
  Enligt Brian Burke ska Marc Crawford, Canucks tränare 1998-2006, ha mycket cred för att ha hjälpt Sedinarna genom deras tidiga NHL-säsonger. Tvillingarna höll med.
  - Jag tror att Marc såg något i oss och trodde på oss, säger Daniel. Han fortsatte att pressa oss, och jag tror att han utbildade oss och fick oss att förstå vad det innebar att vara en professionell hockeyspelare.
  Henrik sa att Crawford lärde dem att sätta försvarsspelet först.
  - Vi producerade väl kanske inte som folk förväntade sig av oss, men han (Crawford) lärde oss hur man vinner matcher, och det är genom att sätta försvaret främst, säger Henrik. Det var först efter det vi kunde börja producera och bli mer kompletta spelare.
  Förlusten i Stanley Cup-finalen 2011 mot Boston Bruins är något som förföljer Sedinarna än idag. Canucks tappade en ledning med 2-0 och 3-2 i matchserien. Laget vann var och en av sina tre första hemmamatcher med ett mål, men förlorade tre bortamatcher med en sammanlagd målskillnad på 3-17. Till slut föll Canucks med 0-4 i match 7 på bortais i Boston.
  - Jag önskar att vi hade gjort något annorlunda på vägen som kunde ha fått oss att vinna en av bortamatcherna, säger Daniel.
  Henrik menar att Canucks borde ha avslutat serien i Game 6.
  - Att vi inte ens lyckades stjäla en bortamatch… det var det som förstörde det för oss, säger Henrik. Att gå in i sjunde matchen, då kan ju vad som helst hända, då är det lika: man flyger dit efter den senaste matchen. Man kommer hem. Och man ser alla fans som bara förväntar sig att vi ska vinna.
  Henrik menade ändå att både han och Daniel skulle byta ut alla sina individuella priser mot en Stanley Cup-titel.
  Men ändå: här är de nu. 23 år efter att de draftades tillsammans på väg att väljas in i Hockey Hall of Fame. I Canucks statistiska historia rankas Henrik först i spelade matcher (1 330), assist (830) och poäng (1 070), och sjua i mål (240). Daniel rankas etta i mål (393) och tvåa i spelade matcher (1 306), assist (648) och poäng (1 041).
  - Det här är verkligen något mycket speciellt, säger Brian Burke. [Det är en sak] att vara spelare som väljs in i Hockey Hall of Fame, men att två identiska tvillingbröder väljs in? Wow, det är ju fantastiskt.