Henrik Lundqvist het kandidat till Hockey Hall of Fame

Henrik Lundqvist kan få ett samtal från Hockey Hall of Fames invalskommitté redan på onsdag.

Då träffas den 18 man starka urvalskommittén för att rösta om invalen 2023. Vilka som väljs in kommer att tillkännages live klockan 15.00 (läs: 21.00, svensk tid).

Kandidaterna måste få minst 75 procent av rösterna från urvalskommittén för att bli invald i Hall of Fame. Högst fyra "pensionerade" manliga spelare, två "pensionerade" kvinnliga spelare, två personer som byggt ligan och hockeyn eller en byggare och en pensionerad funktionär får tas in under ett enda år.

Henrik Lundqvist, den tidigare New York Rangers-målvakten, toppar gruppen av Hall of Fame-hoppfulla som kan bli invalda redan under det första året de är tillgängliga för inval.

Trots att han aldrig vann Stanley Cup, vann Lundqvist nästan allt annat, inklusive Vezina Trophy som bästa målvakt i NHL, ett OS-guld och ett VM-guld.

Lundqvist spelade senast säsongen 2019-20 och tvingades sedan lägga av på grund av problem med hjärtat.

Här är några av de potentiella kandidaterna till invalsgruppen 2023 i alfabetisk ordning, inklusive topp tre tillgängliga redan under sitt första valbarhetsår.

KANDIDATER TILLGÄNGLIGA FÖRSTA ÅRET

Corey Crawford
Målvakten Corey Crawford är dubbel Stanley Cup-mästare med Chicago Blackhawks (2013, 2015). Han är trea i Blackhawks historia med 260 segrar och 488 spelade matcher, och etta med en räddningsprocent på 91,8 och tvåa med ett insläppta mål-snitt (GAA) på 2,45 mål under minst 100 matcher. Han toppar också Blackhawks statistik i antalet slutspelsvinster (52), GAA (2,38) och räddningsprocent (91,8) över minst 25 matcher.

Henrik Lundqvist
Lundqvist är utan tvekan närmast att vara ett säkert kort bland de kandidater som är valbara redan under sitt första år han är tillgänglig. Den tidigare Rangers-målvakten är sexa genom tiderna i vinster (459), nia i antalet spelade matcher (887) och 17:e i hållna nollor (64). Bland målvakter som medverkat i minst 300 matcher återfinns han på en delad åttonde plats i räddningsprocent (91,8) och på delad 19:e plats i GAA-statistiken (2,43). Han hjälpte Rangers att ta sig till final i Eastern Conference tre gånger (2012, 2014, 2015) under sina 15 säsonger i laget, inklusive till Stanley Cup-finalen 2014. Han vann Vezina Trophy 2011-12, en av de fem gånger han var finalist till priset. Han hade också 2,30 i GAA, 92,1 räddningsprocent och tio hålla nollor på 130 slutspelsmatcher. Den bästa Hall of Fame-medlemmen som är jämförbar med Lundqvist är Roberto Luongo, som valdes in 2022. Luongo bytte om i 157 fler matcher och hade 30 fler vinster och 13 fler nollor, men ett högre GAA (2,52) och en liknande räddningsprocent (91,9) som Lundqvist. Ingen av dem vann Stanley Cup, men båda vann ett OS-guld; Lundqvist med Sverige vid OS i Turin 2006. Han vann också silver vid OS i Sotji 2014 och guld vid IIHF:s VM 2017.

Justin Williams
Williams, med smeknamnet "Mr. Game 7", var en av de största specialisterna på att avgöra matcher i NHL under det senaste kvartsseklet. Han gjorde det mesta av sin talang i Stanley Cup-slutspelet; han vann Stanley Cup tre gånger, med Carolina Hurricanes 2006 och Los Angeles Kings 2012 och 2014. Han vann Conn Smythe Trophy som den mest värdefulla spelaren i slutspelet 2014, då han registrerades för 25 poäng (9+16) på 26 matcher, inklusive fem poäng (2+3) på tre segrar i en avgörande match 7. Williams noterade 102 poäng (41+61), inklusive åtta matchvinnande mål, på 162 slutspelsmatcher. De lag han spelade i hade 8-1 i de sjunde och avgörande matcherna, och Williams har gjort flest poäng (15) och är delar ledningen i målstatistiken (sju) i match 7. Williams har bokförts för 797 poäng (320+477) på 1 264 matcher under grundserien med Hurricanes, Kings, Washington Capitals och Philadelphia Flyers.

ANDRA TOPPKANDIDATER TILL INVAL

Tom Barrasso
Barrasso var målvakt i Penguins Stanley Cup-mästerskapslag 1991 och 1992. Han spelade 12-7 i matcher med 2,60 i GAA och 91,9 i räddningsprocent 1991 och 16-5 med 2,82 i GAA och 90, 7 i räddningsprocent 1992. Förutom framgångarna i Pittsburgh vann Barrasso också Vezina Trophy och Calder Trophy som årets NHL-rookie med Buffalo Sabres 1983-84; då var han utan tvekan den bästa 18-årige målvakten i NHL:s historia. Han hade 26-12 med tre oavgjorda matcher, två hålla nollor, 2,85 i GAA och 89,3 i räddningsprocent på 42 matcher efter att han gått direkt från high school-hockeyn till NHL. Tom Barrasso avslutade sin karriär med 369 vinster för en delad 20:e plats genom alla tider.

Jennifer Botterill
Botterill vann OS-guld med Kanada tre gånger (2002, 2006, 2010) efter silvret 1998. Hon vann också VM-guld fem gånger (1999, 2000, 2001, 2004, 2007) och utnämndes till turneringens MVP 2001 och 2004. Sammanlagt noterades Botterill för 174 poäng (65+109) på 184 matcher i en Team Canada-tröja, inklusive 59 poäng (26+33) på 40 matcher för Kanada i VM. Hon spelade också fyra säsonger för Harvard med ett facit på totalt 340 poäng (157+185) på 113 matcher.

Rod Brind'Amour
Brind'Amour vann Stanley Cup med Carolina Hurricanes 2006. Nu är han tränare i Hurricanes och vinnare av Jack Adams Award som ligans främste tränare 2020-21. Brind'Amour avslutade sin NHL-karriär med 1 184 poäng (45+732) på 1 484 matcher. Han anses vara en av de bästa defensiva forwardsen i sin generation; för det vann han Selke Trophy 2006 och 2007.

Karyn Bye-Dietz
Bye-Dietz var en del av USA:s damlag som vann guld vid de olympiska spelen i Nagano 1998 och ett silver i OS i Salt Lake 2002. Forwarden hjälpte också USA till silvermedaljerna i sex VM-turneringar: 1992, 1994, 1997, 1999, 2000 och 2001. Hon är invald i Internationella ishockeyförbundets (IIHF) Hall of Fame sedan 2011, i U.S. Hockey Hall of Fame sedan 2014 och University of New Hampshire Hall of Fame sedan 1998.

Meghan Duggan
Duggans krona på verket kom vid OS i PyeongChang 2018, där hon var kapten för USA:s guldlag. Hon vann också ett silver vid OS i Vancouver 2010 och i OS i Sotji 2014, också då som kapten för USA:s lag. Duggan vann sju VM-guld, inklusive de som kapten 2015, 2016 och 2017. Hon spelade sex säsongers proffshockey 2011-17 och vann mästerskapet två gånger. Dessutom var hon en framstående spelare i University of Wisconsins lag; hon hjälpte Badgers till tre nationella mästerskap (2007, 2009, 2011) i NCAA Division I och gjorde totalt 238 poäng (108+130) på 159 matcher.

Patrik Elias
Elias håller rekordet i New Jersey Devils för antalet mål (408), assist (617), poäng (1025), skott på mål (3 287), powerplay-mål (113), powerplay-poäng (333), poäng i boxplay (33), matchvinnande mål (80) och mål i förlängningen (16). Forwarden Elias har också noterats för flest mål (45), assist (80), poäng (125), powerplay-mål (21), powerplay-poäng (52) och skott på mål (444) i Devils slutspelshistoria. Han vann Stanley Cup med New Jersey 2000 och 2003.

Theo Fleury
Fleury vann nästan allt som går att vinna i hockey. Han spelade över 1000 NHL-matcher trots sin ringa längd på 167 centimeter och trots det faktum att han valdes först i åttonde omgången (som 166:e spelare totalt) i NHL-draften 1987. Fleury vann Stanley Cup med Calgary Flames 1989 och gjorde 1088 poäng (455+633) på 1084 NHL-matcher i grundserien. Fleury gjorde 40 mål eller fler fyra gånger under karriären, inklusive 51 mål säsongen 1990-91. Han gjorde 79 poäng (34+45) på 77 slutspelsmatcher. Fleury vann också guld med Kanada i OS i Salt Lake 2002, i Canada Cup 1991 och i Junior-VM 1988.

Sergej Gonchar
Rysslandsfödde försvarsspelaren Sergei Zubovs inval i HHoF 2019 kan bana väg för Gonchar, som avslutade sin NHL-karriär med 811 poäng (220+591) på 1301 matcher, ett snitt på 0,62 poäng per match. Han finns på 18:e plats bland NHL:s försvarare i alla tiders poängliga, är tia i powerplay-poäng (427) och gjorde minst 50 poäng under nio säsonger. Som jämförelse är Zubov 21:a bland försvararna i poäng med 771 (152+619) på 1068 matcher, ett snitt på 0,72 poäng per match. Gonchar vann Stanley Cup med Pittsburgh Penguins 2009.

Curtis Joseph
Joseph avslutade karriären med 454 vinster, fler än Hall of Fame-invalda målvakter som Terry Sawchuk (445), Jacques Plante (437), Tony Esposito (423), Glenn Hall (407), Grant Fuhr (403) och Dominik Hasek (389). Men de vann Stanley Cup, var och en minst en gång; Joseph spelade aldrig ens en cupfinal. Han vann inte heller Vezina Trophy, även om han var nominerad tre gånger. Bristen på slutspelsframgång och medaljer och priser efter grundserien, kan vara det som även fortsättningsvis hindrar Joseph från att få ett samtal från Hockey Hall of Fames invalskommitté.

Reggie Leach
Under 1970-talet var Leach en del av Philadelphia Flyers "LBC-kedja" med Hockey Hall of Fame-medlemmarna Bill Barber och Bobby Clarke. Leach noterades för 666 poäng (381+285) på 934 matcher i grundserien, han gjorde 30 eller fler mål under en säsong sex gånger och 50 eller fler mål två gånger. Säsongen 1975-76 toppade han ligastatistiken med sina 61 mål. Han gjorde 69 poäng (47+22 assist) på 94 slutspelsmatcher och vann Stanley Cup med Flyers 1975. Han vann även Conn Smythe Trophy 1976 efter ett NHL-rekord med 19 mål på 16 slutspelsmatcher. Han är fortfarande den enda spelaren som vunnit Conn Smythe trots att han spelade i laget som förlorade Stanley Cup-finalen; Montreal Canadiens spelade hem finalserien med 4-0 i matcher.

Alexander Maltsev
Liksom Boris Mikhailov (se nedan), vann Maltsev OS-guldet två gånger (1972 och 1976) och är niofaldig världsmästare. Han gjorde 202 poäng (102+100) på 150 matcher för Sovjetunionens landslag. Maltsev spelade för Dynamo Moskva 1967-84 och gjorde 329 mål på 530 matcher.

Boris Mikhailov
Aleksander Yakushevs inval 2018 kan vara en signal om att också Mikhailov kan väljas in så småningom. Den nu 79-årige före detta forwarden spelade till höger i Sovjets toppkedja med Valeri Kharlamov och Vladimir Petrov. Mikhailov var kapten för det sovjetiska landslaget 1972-80, vann guld i OS i Sapporo 1972 och i OS i Innsbruck 1976; han hjälpte Sovjetunionen att vinna åtta VM-titlar. Boris Mikhailov valdes in i IIHF Hall of Fame 2000.

Alexander Mogilny
Med Paul Kariya invald i Hall of Fame 2017, är det rimligt att också Mogilny väljs in. Forwarden Mogilny spelade 990 NHL-matcher, en mer än Kariya, och gjorde 71 mål mer (473 mot 402). Han noterades också för 43 poäng mer än Kariya (1 032 mot 989). Mogilny vann Stanley Cup med Devils 2000; Kariya vann aldrig cupen. De vann varsitt OS-guld (Mogilny med Sovjetunionen i OS i Calgary 1988, Kariya med Kanada 2002) och i VM (Mogilny 1989, Kariya 1994).

Chris Osgood
Osgood är trefaldig Stanley Cup-mästare med Red Wings (1997, 1998 och 2008); han var förstemålvakt både 1998 och 2008. Osgood tog även Red Wings till Stanley Cup-finalen 2009; laget föll då i sju matcher mot Pittsburgh Penguins. Han finns på 13:e plats genom tiderna i segrar i grundserien (401) och är nia genom tiderna i antalet slutspelsvinster (74).

Caroline Ouellette
Oullette är en av bara tre kvinnliga spelare som har vunnit minst fyra olympiska guldmedaljer. Hon delar äran med lagkamraterna i Kanada Hayley Wickenheiser (fem guld) och Jayna Hefford (fyra). Wickenheiser och Hefford är invalda i Hockey Hall of Fame. Ouellette vann guld i OS 2002, 2006, 2010 och 2014, med totalt 26 poäng (9+17) på 20 matcher. Ouellette vann VM-guld sex gånger silver i ytterligare sex turneringar hon spelade i 1999-2015. Ouellette vann också Clarkson Cup som spelare för Canadiennes de Montreal i Canadian Women's Hockey League fyra gånger och en NCAA Division I-titel med University of Minnesota-Duluth.

David Poile
Nashville Predators avgående general manager skulle kunna få en plats i Hall of Fames "Byggarkategori"; i så fall bredvid sin far Bud Poile. David Poile, som går i pension den 30 juni, var GM i 41 år med start 1982 i Washington Capitals. Där var han i 15 säsonger innan han anställdes för att bygga Predators från grunden. Poile är den enda i NHL som har varit GM i minst 3000 grundseriematcher (3075); tvåa i den statistiken är Lou Lamoriello (2756) som redan är invald i HHoF. Poile är också den enda general managern med minst 1500 vinster (1533); Lamoriello är tvåa med 1405. Poiles lag har tagit sig till slutspel under 29 av hans 39 säsonger som GM; där inkluderat 14 raka säsonger i Washington som start på karriären. Nashville missade slutspelet bara fyra gånger under de senaste 19 säsongerna, men gick till Stanley Cup-final 2017.

Jeremy Roenick
Roenick har näst flest poäng (1216) och fjärde flest mål (513) bland de invals-kvalificerade spelare som inte är med i Hall of Fame. Han vann aldrig Stanley Cup eller ett stort NHL-pris. Han vann heller aldrig en guldmedalj på internationell nivå med USA; det blev ett silver vid i Canada Cup 1991 och OS i Salt Lake City 2002.

Keith Tkachuk
Tkachuk har flest mål (538) av alla Hall of Fame-kvalificerade spelare som ännu inte har blivit invalda. Han gjorde totalt 1065 poäng på 1201 matcher. Tkachuk vann guld USA i World Cup 1996 men han vann aldrig Stanley Cup eller ett stort NHL-pris.

Pierre Turgeon
Turgeon har flest poäng av alla de invals-kvalificerade spelare som inte är i Hall of Fame. Han har gjort 1327 (515+812) på 1294 matcher. Han hade också 97 poäng (35+62) på 109 slutspelsmatcher. Turgeon vann aldrig Stanley Cup och hans enda stora individuella utmärkelse var Lady Byng Trophy för ligans sportsligaste spelare 1992-93.

Mike Vernon
Vernon var förstemålvakt i två Stanley Cup-vinnande lag, med Calgary Flames 1989 och Detroit Red Wings 1997. Han vann Conn Smythe Trophy 1997 efter att han vunnit 16 av 20 matcher med ett GAA på 1,76 och räddningsprocent på 92,7 över 20 matcher. Vernon hjälpte även Flames att ta sig till Stanley Cup-finalen 1986 och Red Wings att ta sig dit 1995. Vernon vann 385 matcher under grundsäsongerna och noterades för 77-56 i slutspelet.

Henrik Zetterberg
Zetterberg vann Conn Smythe Trophy 2008, då han registrerades för 27 poäng (13+14) på 22 matcher när Red Wings vann Stanley Cup. Han gjorde 24 poäng (11+13) på 23 matcher under slutspelet 2009, när Red Wings var en seger från att vinna cupen för andra året i rad. Zetterberg är femma i Red Wings genom alla tider i antalet mål (337), assister (623) och poäng (960); före sig har han Hall of Fame-medlemmarna Gordie Howe, Steve Yzerman, Alex Delvecchio och Nicklas Lidström. Zetterberg är också femma i Red Wings i antalet slutspelspoäng (120) trots att han återfinns först på tionde plats i antalet spelade matcher (137). Zetterberg, som valdes ut i sjunde omgången (som 210:e spelare totalt) i NHL-draften 1999, vann även guld med Sverige i OS i Turin 2006 och VM-guld samma år. Det gjorde honom till medlem i IIHF Triple Gold Club (Stanley Cup, OS-guld och VM-guld).