Man känner igen Pav från långt håll när man träffar honom utanför rinken. Även i en folksamling. Hans kropp är som gjord för skridskoåkning, alltid med en låg tyngdpunkt. Han jobbade alltid stenhårt. Jag var aldrig lika stark som honom i gymmet och kunde inte göra vissa av de grejerna han gjorde. Ibland pumpade han inför match. Jag frågade honom ‘Vad håller du på med, Pav?’, han svarade ‘Mina ben behöver komma igång, jag känner mig långsam.’, varpå jag svarade ‘Det där du gör kommer göra dig ännu tyngre i benen’. Men på något märkligt sätt fungerade det för honom.
Pav älskade att hålla undan pucken. Han kan vara en av de bästa spelarna genom tiderna specifikt på att skydda puck. Han brukade reta motståndarbackarna. Han visade pucken, sedan drog han undan den eller studsade den mot deras klubbor. Det var bara så han var, Pav. Vi brukade träna på det efter varje träning och jag tror att det hjälpte mig som spelare. Jag minns inte exakt, men jag tror att han slog mig varje gång när vi tävlade.
Det var alltid en spännande upplevelse när man testade hans klubba. Det kändes som att lyfta en trädstam. Jag brukade fundera på hur i hela friden han kunde spela med den vikten på klubban. Dessutom var hans vinkel extrem. Den gick inte att skjuta med, det var omöjligt. Men på något sätt kunde han skjuta med den ändå. Han hade ett av de bästa handledsskotten i laget. Hans backhand var helt galen, men det var för att hans blad i princip var vinklat till höger fast han var vänsterskytt. Det var som att han fuskade.
Han offrade aldrig försvar för anfall, aldrig. Han jagade aldrig poäng. Jag tror att han hade kunnat vinna poängligan om han ville. Ingen var lika teknisk eller kreativ som honom. Jag vet att Daniel och Henrik Sedin ofta får beröm för att de uppfann “dropp-passningen i powerplay”, men vi var faktiskt först. Jag känner ju Henrik och Daniel och de var tydliga med det: “Vi såg er göra det först”. Det var Pav som kom på den idén. Han hade alltid en massa idéer. Han brukade snacka med mig, typ: “Vad tror du om det här, Hank? Om jag skjuter pucken precis bakom mål och träffar den här punkten så kommer den att studsa ut på andra sidan.”
Det som var så häftigt med Pav var att när man såg honom göra sjuka saker i samband med träning, så visste man att det inte skulle dröja mer än fyra eller fem matcher innan han gjorde det i en match. Minns ni det berömda frilägesmålet han gjorde mot Dallas Stars målvakt Marty Turco den 12 november 2003?
Han gjorde den dragningen på träning ett par veckor innan. Ingen visste att han skulle göra den, men så fort vi såg den visste vi: “Han kommer göra den på match”. Idén kom förmodligen bara till honom, typ “Det här skulle kunnat funka, det hade varit roligt”. Det är så han är.