Men fler lag drabbades av kriget. 1943 hade praktiskt taget hela det New York Rangerslag som vunnit Stanley Cup 1940, försvunnit till armén. Stämningarna runt kriget ändrades efterhand: till en början kunde de unga kanadensarna göra 30 dagars soldatträning innan de återgick till det de gillade - att spela hockey. En av de största kritikerna av det systemet var Torontos ägare Conn Smythe som tyckte att även hockeyspelarna skulle ställa upp för sitt land: Conn Smythe själv gick ut i kriget som chef för ett förband inom Royal Canadian Artillery.
Andra kanadensiska spelare fortsatte att spela inom armén: The Royal Canadian Air Force Flyers hade ett topplag i hockey med bland andra hela den berömda "Krautkedjan" från Boston Bruins med Bobby Bauer, Milt Schmidt och Woody Dumart, alla med tyskt påbrå och alla från Kitchener i Ontario.
Paradoxalt nog betydde krigsåren också att NHL stärktes och etablerades hårdare främst på den amerikanska sidan av gränsen. Och konsolideringen skapade ett klassiskt begrepp: The Original Six. De sex lag som gjorde slut på utökningar och krympningar av ligan och som skulle utgöra NHL fram till 1967 då ligan började expandera fram till det som idag är 30 lag och nästa säsong 31.
New York Rangers vann Stanley Cup en gång under 1940-talet, liksom Detroit Red Wings och Boston Bruins. Montreal Canadiens vann två gånger, men decenniets stora lag var Toronto Maple Leafs som vann Stanley Cup fem gånger, 1942, 1945 och tre gånger på raken 1947-49. I laget fanns legendariska spelare som Turk Broda, Syl Apps, Ted Kennedy och Howie Meeker för att nu nämna några.
Samt Bill Barilko, en tuff back från Timmins, Ontario i Kanada. Barilko, född 1927, kom till Maple Leafs som 20-åring från Hollywood Wolves 1946 och spelade för klubben fram till och med säsongen 1950-51.
Barilko vann Stanley Cup tre gånger, men han var en ganska medelmåttig hockeyspelare som levde mer på sin inställning och sitt hjärta än på sina färdigheter. Barilko gjorde 62 poäng varav 26 mål på sina 252 matcher under NHL-karriären och hade nog varit en av de glömda NHL-mästarna om det inte varit för två saker:
* Det mål som avgjorde Stanley Cup-finalen mot Montreal Canadiens 1951.
* Den tragiska olycka som strax därefter tog Barilkos liv.
För ännu mer omtalad än under sin livstid blev Bill Barilko efter sin död. Ett levnads- och dödsöde man ännu talar om.
Barilkos 3-2-mål i förlängningen 1951 gav Maple Leafs den sjätte cupen på tio år och Barilko, som hade fått stränga order av tränaren Joe Primeau om att inte lämna försvarszonen men som ändå såg och tog chansen att avgöra, blev hela Torontos hjälte.
Målet var också det sista Bill Barilko gjorde för sitt Maple Leafs. Under sommaren återvände Barilko till hemstaden Timmins och den 24 augusti satte han sig tillsammans med en god vän i ett flygplan för att flyga till sommarfisket i Seal River i Quebec. Bill Barilko kom aldrig fram och först elva år senare hittades vraket i skogsområdet utanför Cochrane i Ontario. Av Bill Barilko och hans gode vän återstod bara skeletten - fortfarande fastspända i cockpit.
Under säsongen 1947-48 presenterade Detroit Red Wings en ung kanadensare som skulle komma att ta ligan med storm. Gordie Howe behövde tre inkörningssäsonger i NHL för att hitta sitt spel, det som under 1950-talet gjorde honom till världens bäste spelare. Något NHL.com/sv återkommer till i nästa avsnitt i historien om ligans årtionden.
