Flera skäl att hedra Börje Salmings minne

Börje Salming hade en särskild resning.
Älskad och hyllad men aldrig kaxig, snorkig eller överlägsen på något sätt. Alltid ödmjuk. En man av folket, något äldre men ändå en i generationen med folkkära och folkhemsfödda profiler som Frank Andersson, Björn Borg, Thomas Wassberg och Ingemar Stenmark.

Många har ifrågasatt varför Börje bara två veckor före sin död hjälptes ut på isen i Scotiabank Center i Toronto för att ta emot publikens hyllningar som den Maple Leafs-ikon han är. Eller varför han bara en vecka före sin död hjälptes upp på scen i Avicii Arena för att hyllas som en av den svenska ishockeyns största spelare genom alla tider.
Svaret: för att han ville det själv.
För att han in i det sista ville visa den kraft och det envisa jävlar-anamma som ledde honom på hockeyrinken.
Och för att påminna om vad ALS (amyotrofisk lateral skleros) kan göra med en människa.

Idag finns Börje Salmings stiftelse med bland andra Nicklas Lidström i ledningen som samlar in pengar för att stödja forskningen kring ALS. Det Börje Salming har gjort för ALS-forskningen är av lika stor magnitud som det han gjort för ishockeyn i Sverige och i NHL.
När svenska ishockeyspelare idag prisar Börje Salmings liv och gärning, så sker det oftast ur perspektivet att Börje öppnade vägen för i National Hockey League för svenska och till och med för europeiska spelare.
- Börje Salming öppnade vägen för oss svenskar i NHL. Och inte bara för oss; för alla européer; när man talar om den europeiska invasionen så har den varit superbra för NHL. Börje gick först där, säger Mats Sundin.
- När jag växte upp var Börje min idol. När vi spelade hemma i Avesta, då ville jag alltid vara Börje Salming. Han har gjort så mycket för svensk hockey, säger Nicklas Lidström.
- Han banade väg för många av oss svenska killar med sitt spel. Han är definitivt en av pionjärerna för oss, säger Daniel Alfredsson.

• Han var den som öppnade dörren för oss svenskar där i NHL, och även för spelare från hela Europa. Han struntade fullständigt i vad kanadickerna tyckte och gjorde och han bara körde vidare. Han hade ett hjärta utöver det vanliga, säger Peter Forsberg.
  Och så vidare.
  Allt det de säger stämmer.
  Men Börje öppnade också vägen för NHL i Sverige. När Thommie Bergman 1972 tog en ordinarie plats i Detroit Red Wings och med det blev den första svensken så att säga på riktigt i NHL, var det få svenska hockeymänniskor som hade mer än en ytterst begränsad koll på ligan, den där nordamerikanska ligan där de slogs hela tiden.
  Börje tog för sig i NHL. Han svarade upp mot busarna och gav tillbaka, ett råd han fått av just Thommie Bergman. Börje skapade rubriker. Börje öppnade NHL även för en svensk hockeypublik: resultaten från ligan började dyka upp i svensk press, många sportjournalister intresserade sig för vad som hände "over there", givetvis med fokus på Börje Salming men också för den allt stridare ström av svenska hockeyspelare som tog flyget över Atlanten.
  Och de som från början inte förstod hur stor Börje Salming var i Toronto och i NHL, de förstod allt när flimriga TV-bilder till Arne Hegerfors kommentarer visade hur en generad Börje Salming åkte cirklar på isen framför en stående publik som i flera minuter applåderade åt och hyllade Torontos store svenske son inför Tre Kronors första match i Canada Cup 1976.
  Börje Salming kom från enkla förhållanden i Kiruna. Hans pappa dog i en olycka i LKAB:s gruva när Börje var bara en liten grabb, och Börje hann själv jobba i gruvan en kort tid innan den stora strejken bröt ut i slutet av 1969. Han fick sin hockeyfostran i gruvarbetarnas lag Kiruna Arbetares Idrottsförening (AIF), i ständig och stenhård kamp med gruvtjänstemännens lag IFK Kiruna.

Efter tiden i Toronto, och återkomsten till Sverige där Börje avslutade karriären med några säsonger i AIK, valde Salming att slå sig ner i Stockholmstrakten, först i Vaxholm och senare i innerstaden.
Det gick att ta Börje Salming ur Kiruna och Norrbotten till Gävle, Toronto och Stockholm, men det gick aldrig att ta Kiruna och Norrbotten ur Börje Salming. En man som ännu många efter efter flytten från Kiruna kunde besvara en fråga med en norrländsk inandning och som i hela sitt uppträdande alltid framstod som så där helyllestabil och -ärlig.
Och som på sitt sätt blev en norrbottnisk ambassadör, med armlänk i sameslöjd och allt. I sitt sommarprogram 2014 påminde Börje Salming om sitt norrbottniska påbrå: det med tanke på hur gruvbolaget då inlett flytten av en hel stad för att kunna komma åt mer malm.
"Ibland känns det som att Norrland plundras på sina rikedomar - inte bara det som finns i gruvorna utan också det som skogen ger. Och vattenkraften. Vad får vi tillbaka? Ja, jag säger "vi" eftersom jag är norrlänning i själ och hjärta trots att det var ett tag sedan jag bodde där", sade Salming och fortsatte:
"När det handlar om gruvorna så måste vi hitta ett sätt att värna naturen och människan som bor nära gruvorna. Jag fattar att gruvorna ger jobb, men man måste ställa krav på gruvbolagen. Dom måste röja upp efter sig, sanera när gruvorna brutit färdigt eller gått i konkurs. Och på vissa håll, där samerna håller på med renskötsel, ska man inte tillåta några gruvor alls", sade Salming.
På fredagen hissades flaggorna på halv stång i Kiruna och stadens invånare förenades i en tyst minut för stadens store son.
Jag lånar avslutningen till den här krönikan från Anders Lindblad i SvD:
"Det låg en air av superstjärna runt honom, det ärrade ansiktet och den vältränade kroppen. En hårding från Kiruna som älskade ishockeyn och som vi alla älskar för det han gett oss."