Selektiv matchning ett bra verktyg – hjälpte Leo Carlsson

Craig Johnson är tidigare assisterande tränare för Anaheim Ducks och för Ontario i American Hockey League. Han är också tidigare utvecklingstränare i Los Angeles Kings. Här skriver han om hur selektiv matchning kan hjälpa unga spelare i början av deras NHL-karriärer.

Selektiv matchning, eller principen att vila spelare i vissa matcher för att de ska vara mer fräscha när de väl spelar, har skapat mycket diskussion i (basketligan) NBA. Det är inte lika vanligt i NHL, men de senaste säsongerna har selektiv matchning blivit ett verktyg för att hjälpa unga spelare i början av deras karriärer.

Jag var assisterande tränare i Anaheim Ducks förra säsongen när vi använde oss av ett selektivt matchande för rookieforwarden Leo Carlsson som gick som andre spelare totalt i NHL-draften 2023. Den här säsongen har San Jose Sharks använt ett liknande tillvägagångssätt för rookieforwarden Will Smith, nummer fyra i draften 2023.

Carlsson kom till NHL som 18-åring efter att ha spelat i SHL säsongen före. SHL spelar inte lika många matcher som NHL, och den svenska ligan spelar sina matcher mer på helgerna och inte lika mycket under veckorna. Så unga spelare har ledigt mellan matcherna för att vila och utvecklas. Att gå från det till ett mycket tajtare NHL-schema över 82 matcher, det kan vara ett mycket stort steg att ta.

Som tränare vill man aldrig se en spelare som Carlsson sitta bänkad. Det är självklart. Det är ett tufft budskap att sälja in att du försöker vinna matchen trots att du låter en av dina bästa spelare sitta på läktaren.

Men för att i långa loppet gynna den unge spelaren, så ger en bänkning i vissa matcher honom tid att gå till gymmet, så att han kan träna och bli starkare. Han klarar av sin vila också, så att han kan komma in till nästa match lite fräschare och starkare.

Ducks sportavdelning satte ihop ett selektivt schema för Carlsson där de bestämde antalet matcher som det skulle vara bäst för honom att spela, samtidigt som de tittade på schemat och såg var han kunde få in två eller tre bra pass i styrketräningslokalen.

När spelarna kommer till träningslägren testas de inom specifika områden: flexibilitet, styrka, kraft och andra områden där de kan ha svagheter. Carlsson är en oerhört duktig hockeyspelare. Han har skickligheten, han har blicken, han har storleken, han har alla de där sakerna som krävs. Men när han kom till Anaheim hade han inte de ben som krävdes. Så det var viktigt att genom hårt arbete i styrketräningslokalen lägga lite mer muskler på Carlssons ben.

Många unga spelare idag saknar också den motor som krävs för att kunna fortsätta spela match efter match under en lång NHL-säsong. Den motorn är något som helt enkelt inte alltid finns där i en spelare som är bara 18 år gammal.

Titta på en spelare som Seattle Krakens forward Matty Beniers. Han har en rejäl motor, men han spelade också två säsonger på University of Michigan innan han till säsongen 2022-23 bröt sig in i NHL som 19-åring; vid den tidpunkten var Beniers lite mer utvecklad än de flesta andra.

Andra spelare kan spela på college-nivå i ett par år, och när de kommer därifrån är de bara lite mer fysiskt mogna än en spelare som kommer till NHL vid 18 års ålder. Nu resonerar jag i allmänna termer. Det finns naturligtvis undantag, som Edmonton Oilers Connor McDavid. Han hade den motor som krävs redan från start.

Det tar också lite tid för vissa spelare att anpassa sig till NHL. Carlsson kom från Sverige för att spela i Anaheim, vilket inte är det lättaste till exempel på grund av resorna. Så det är många faktorer som spelar in, och det handlar bara om att se till att man ger spelaren den bästa chansen att lyckas.

Det är samma sak med Will Smith. Sharks försöker ge honom den bästa möjligheten att lyckas på lång sikt, inte bara på kort sikt. Därför höll klubben honom borta från att spela i back-to-back-matcherna tills alldeles nyligen.

San Jose har inte gjort samma sak med sin rookie Macklin Celebrini. Han har sin egen selektiva matchplan, men han missade också tolv matcher med en höftskada. En intressant sak med Celebrini är att hans far, Rick, är chef för avdelningen för sportmedicin och prestation i NBA-laget Golden State Warriors.

Så Celebrini har förmodligen arbetet med sin pappa genom åren, och befinner sin nu längre fram på grund av att han har färre svagheter. Celebrini kan komma in och vinna striderna om de lösa puckarna, han kan hantera pucken mer och ha självförtroende när han gör det, när han skapar tid och utrymme och har kraften att bryta sig loss i ett friläge.

Men i allmänhet tycker jag att när spelare får lite mer tid innan de spelar i NHL, så är de lite mer utvecklade och mer redo när de kommer till NHL. Och när det inte är fallet med en ung spelare, då kan en selektiv matchning vara till hjälp.

Det mesta av arbetet i den görs utanför isen. Men det finns en del arbete man kan göra också på isen, under lediga dagar. De dagarna ska spelaren inte åka skridskor, för om han gör det så påverkar det den energi han behöver för att träna styrka i gymmet.

Så allt man gör på isen, med puckhanteringens olika sidor och med skyttet, ska utföras mer renodlat. Kanske som en typ av lekmoment, innan spelaren går till styrketräningslokalen för att träna där.

Förra säsongen skadade Leo Carlsson ett ligament i vänster knä, och det höll honom utanför laget under en period. Det förstörde lite av den träningsplan som lagts upp för honom, men när han började friskna till, kunde han lyfta mer.

Klubbens avdelning för idrottsliga prestationer hade satt upp vissa mål för Carlsson. De ville att han skulle gå upp i vikt och bli starkare. Under andra halvan av säsongen hade han uppnått de målen och då försökte vi spela honom varje match när han var frisk.

Framstegen inom sport-vetenskapen har varit otroliga. När jag var i Kings avdelning för spelarutveckling så var det en ögonöppnare att arbeta med dem: att se vad som var bäst för idrottsmannen, när man kunde pressa dem lite till och när man skulle hålla tillbaka. Det var samma sak i Anaheim.

Man vill se de unga spelarna gå igenom en berg- och dalbana i ligan. Det finns mycket att lära av att spela så många matcher som man bara kan och att spela i back-to-back-matcher, att lära sig hur man tar sig igenom dem och hur man ändå bevarar lite av den styrka man tränat upp.

Att hitta sätt att ta sig igenom matcher där man inte är som bäst varken fysiskt eller psykiskt… det finns mycket att säga också om det.

Det är alltid tufft när man har de här unga toppspelarna, och de ställs utanför laget oavsett om det är hemma eller på resande fot; folk vill ju se dem spela. Det finns många människor som köper biljetter bara för att titta på just de här spelarna, så att ha dem utanför laguppställningen är inte alltid det bästa för NHL.

Men när det handlar om spelarna själva, speciellt de som har någon svaghet: varför utsätta dem för ett spelschema på 82 matcher där de kan bli skadade eller riskerar att hämmas i sin utveckling?