Ingen av de nya i Hall of Fame har vunnit Stanley Cup
Att cupen fattas bröderna Sedin, Alfredsson och Luongo gör dem inte mindre världsklass - 24 spelare i HHoF har inte vunnit Stanley Cup
Ingen av dem har vunnit Stanley Cup.
Varför skriva om detta nu, kanske någon undrar, när vi istället borde fira deras otroliga karriärer? Mest för att de själva tar upp ämnet. Och just den attityden hjälper till att förklara varför de var så fantastiska som ishockeyspelare.
Var och en kom så olidligt nära att vinna Stanley Cup. Och att det var så nära, det smärtar.
Även under en glädjens tid som denna.
Daniel Alfredsson var tre segrar från Stanley Cup 2007, när hans Ottawa Senators förlorade finalen mot Anaheim Ducks efter fem matcher. Efter HHoF:s ringceremoni i Stora salen i fredags mindes han tillbaka; han kom ihåg detaljer från matchserien som om det hade hänt för ett år sedan, och inte för 15 år sedan.
- Det var en traumatisk upplevelse, sade Alfredsson.
Roberto Luongo och tvillingarna Henrik och Daniel Sedin var ännu närmare: de var en seger ifrån 2011, när Vancouver Canucks förlorade cupfinalen mot Boston Bruins i en sjunde och avgörande match. Som svar på frågan om hur viktigt det var för dem att vinna OS-guld - något som dessa fyra spelare också har gemensamt - tog Luongo och Daniel Sedin själva upp frågan om Stanley Cup.
- När allt ska summeras så tror jag att man är vad man har vunnit, sade Daniel Sedin. Det är därför jag verkligen beklagar att jag inte vann Stanley Cup, för jag tror att det är det svåraste priset som finns att vinna i hockeyn. Det är en ansträngande resa, först 82 matcher och sedan hela slutspelet. Och när man är en match ifrån att vinna hela grejen, då är det…
Han avslutade inte meningen.
- Jag ångrar inte hur vi gjorde saker, fortsatte han. Jag vet att vi till slut förlorade mot ett väldigt bra lag. Men visst, det är ett ögonblick vi verkligen ofta minns tillbaka på.
Men OS betyder också något. Det här är ju Hockey Hall of Fame, inte National Hockey League Hall of Fame. Kommittén som fattar besluten om inval tar hänsyn till varje kandidats hela karriär inom hockeyn och arbete för hockeyn.
Att komma med i en olympisk laguppställning och än mer att vinna en olympisk guldmedalj är en elitprestation, särskilt när NHL-spelare deltar i turneringen. Även om turneringen bara varar i ungefär två veckor, så spelas den ju då med de bästa av de bästa.
Daniel Alfredsson och bröderna Sedin vann guld med Sverige 2006 i Turin; Tre Kronor besegrade Finland med 3-2 i finalen.
- För min del är ett OS-guld något jag alltid ville vinna, sade Alfredsson. När jag växte upp var mitt mål att få spela i landslaget. Och NHL, det fanns inte ens på kartan.
Roberto Luongo vann guld med Kanada 2010 i Vancouver; laget besegrade USA med 3-2 efter förlängning i finalen. Han vann också i Sotji 2014 då Kanada besegrade Sverige med 3-0 i finalen.
Luongo tog över efter Martin Brodeur som inledde i målet under turneringen i Vancouver; Luongo fick spela och vinna OS i sitt hemland och i den arena där han normalt spelade NHL-hockey.
- Det var enormt. Speciellt för mig eftersom jag inte vann någon av de andra grejerna, sade Luongo. Självklart är det ett av de största ögonblicken i min karriär, med tanke på allt, att vi spelade i Vancouver och hur det blev och hur matchen slutade. [Med] så mycket press på alla i laget… att vi presterade då och fick det gjort, det var ett ögonblick av sann eufori. Stanley Cup spelar så klart också en stor roll. Men här är det så mycket som ligger utanför spelarens egen kontroll; allt ifrån vilket lag som väljer honom i NHL-draften till vad som händer efteråt. Och nu när NHL har vuxit till 32 lag kommer det att bli bara ännu svårare att vinna cupen.
Så hur många spelare har sina namn inskrivna i silvret i Stanley Cup, men inte sina porträtt etsade i glas i Stora hallen i Hockey Hall of Fame? Och hur många Hall of Famers vann aldrig cupen?
Alfredsson, Luongo och bröderna Sedin gör sällskap med 24 andra spelare som valts in i Hockey Hall of Fame utan att ha vunnit Stanley Cup - detta sedan den stora expansionen till säsongen 1967-68. Det är spelare som bland andra Jarome Iginla, Phil Housley, Mike Gartner, Marcel Dionne, Mats Sundin, Adam Oates, Dino Ciccarelli, Gilbert Perreault, Dale Hawerchuk och Börje Salming.
Det går att dra två lärdomar av detta.
För det första att det är så svårt att vinna Stanley Cup att du kan vara en av de största och bästa spelarna i hockeyns historia och ändå aldrig få lyfta cupen över huvudet.
För det andra att jakten på cupen kan hjälpa dig på vägen att bli en fantastiskt bra ishockeyspelare, även om du aldrig vinner den. Och om du jagar cupen så hårt och ändå misslyckas, och det fortfarande grämer dig när du är på väg att väljas in i Hockey Hall of Fame - då är kanske just det en av anledningarna till att du är en fullvärdig Hall of Famer.
Daniel Sedin bar sin ring medan han stod under den glasplatta i Stora salen som bär hans namn och bild.
- Det här är en stor ära, sade Daniel. Men jag tror att jag hellre hade vunnit Stanley Cup, om ni förstår vad jag menar. Att vinna den är en lagseger, och jag tror att vi alla är lag-människor. Det här är mer individuellt. Jag menar… ja, det här är förmodligen det ultimata individuella priset en spelare kan vinna, men jag tror ändå att vi alla sätter laget först.
NHL Stats bidrog till den här artikeln.
