Positionsbyten sker dagligen i hockey. En vänsterforward får spela till höger, vissa forwards går in som center men att byta från back till forward eller vise versa är inte särskilt vanligt. Det finns ett par andra exempel än Burns som lyckats. Dustin Byfuglien har ju längre hans karriär gått allt mer hamnat i de bakre leden och numera är det där han hör hemma i Winnipeg Jets.
När Scotty Bowman under sin tid i Detroit Red Wings hade Sergei Fedorov i laget använde han ryssens kvalitéer även på blålinjen. Men Fedorov spelade bara back då och då och Byfugliens insatser på blålinjen är långt ifrån vad Norris Trophy-vinnaren Burns åstadkommit.
Kanske hade Rob Blake gjort sig bra som en powerforward, han gjorde trots allt 777 poäng under sin karriär. Finländaren Jere Lehtinen kanske hade gjort sig som back under sin karriär. Han vann Selke Trophy som ligans bäste defensiva forward vid tre tillfällen och när karriären summerades hade han plus-176 i plus/minus-statistiken.
Burns resa från forward till back är nästintill unik och att han dessutom kan extraknäcka som forward gör honom till en ovärderlig spelare för Sharks.
- Man lär sig mycket av att spela och umgås med spelare som Joe Thornton och Joe Pavelski. Hur man ska agera och tänka på isen. Man ändras från år till år, förklarar Burns sin utveckling.
Brent Burns lär säkert få möjligheten att spela forward igen. Men Peter DeBoer och de andra Sharks-anhängarna behöver knappast oroa sig när det väl sker. Burns klarar sig ganska bra - oavsett i vilken position han befinner sig i banan.
- Det kändes bra. Det var ganska annorlunda men det var roligt att göra, säger Burns.