Redan när han var 12 år visste Daniel att han skulle behöva anpassa sin spelstil för att vara en forward som kunde avsluta det som hans bror startade.
- Jag förstod att jag behövde anpassa mitt spel och ha ett bra skott, ett tillräckligt bra skott, säger Daniel.
Han blev en bra avslutare i NHL och vid fyra tillfällen nådde han 30 mål, varav 41 stycken säsongen 2010-11.
- Han hade ett snabbt och väldigt precis skott. Han hade näsa för mål. Innan pucken ens var på hans blad visste han var han skulle skjuta. Det var inte det hårdaste skottet, men det var pricksäkert och snabbheten i hans release överlistade många målvakter, säger Alex Burrows som gjorde flera säsonger i samma kedja som Sedin-bröderna.
Läs också: [Stjärnorna hyllar svenska Hall of Fame-trion: "Våra hjältar"\]
Den tidigare Canucks-målvakten Cory Schneider menar att Daniels skott kunde överraska många målvakter.
- Det var underskattat. Han hade aldrig ett tungt skott, men det var precist och han hade några av de starkaste handlederna jag sett. Han var svår att stoppa på träning. Men han kunde passa också, han var lika bra på det. Henrik var passaren och hade fler assist, men Daniels förmåga att passa med och haka på honom gjorde dem så speciella, säger Schneider.
Henrik säger att Daniel var tvungen att spela lite mer själviskt eftersom han var tvungen att var skytten av de två.
- Jag skulle inte säga att jag var en självisk spelare, men om det blev ett två-mot-ett-läge, då skulle jag passa nio av tio gånger och han skjuta fem av tio gånger. Han visste och förstod att jag inte skulle bli skytten av oss, så han tog det ansvaret, säger Henrik.
Daniel fick dessutom "skita ner sig lite".
- Han gick in i de tuffa ytorna, framför mål, tog emot cross-checks och backade aldrig ur. Han slogs aldrig men kämpade på mot de stora backarna under början av 2000-talet. Daniel gick alltid in i de tuffa ytorna, men klagade aldrig. Det gjorde ingen av dem, säger förre lagkamraten Kevin Bieksa.
En del av Daniels skicklighet var att kunna läsa vad Henrik gjorde, för flera gånger var det Henrik som skötte spelet.
- Precis som de flesta duos i sportens värld var en tvungen att vara Batman och en Robin. När man är Robin får man lite fler tråkiga uppgifter och läser av vad Batman gör. Man måste få rätt på det, men det är någon annan som säger vad man ska göra. Det krävs en speciell mentalitet att var killen som kan läsa av den andra, få fler tacklingar än den andra och det är OK för det är så man vinner matcher. Att vara Robin innebär att man måste var lite självisk och orädd, säger Brian Burke som var Canucks general manager och draftade Sedinarna 1999.
I det här fallet gjorde Robin 153 mål fler än Batman.
- Det är det den enda siffran jag tar upp när folk pratar om oss. Jag inser också att flera av de målen var på passning från Henrik och de flesta var bara genom att stöta in dem, så jag kan inta ta det så långt. Men jag fortsätter att ta upp det, säger Daniel.
Daniel var mer Batman än Robin utanför isen under deras karriärer.
- Han är mer strukturerad och organiserad än Henrik. Han är den som jobbar. Han var den som drog med Henrik ut på ett konditionspass eller på en diet. Henrik var mer tillbakadragen. Han gillade att sitta och skoja. Han gillade att sitta i soffan med en kopp kaffe. Daniel gjorde det också, men Daniel kunde säga på svenska att "det var dags att gå. Dags att gå till gymmet". Daniel kör bussen av de två, säger Bieksa.
Henrik säger att det som gjorde Daniel speciell var att han aldrig tog ledigt.
- Det är ovanligt. Vi gjorde många dåliga matcher, men det var inte för att vi tog ledigt en kväll. Det var för att våra ben inte var med oss. Det var aldrig på grund av att vi inte försökte tillräckligt eller för att vi inte var fokuserade. Det är där jag tycker att han var så speciell, hans inställning och hur han var mentalt uppbyggd, det är det som imponerar mest på mig. Han var alltid redo. Över 1300 matcher och jag tror inte det fanns en enda då han tog mentalt ledigt, säger Henrik.
Men Daniel har alltid varit den mer avslappnade och sociala av bröderna utanför isen menar Henrik.
- Jag är lite mer introvert än Daniel, säger Henrik. Det är den stora skillnaden. Men jag tror inte det märks om man inte är nära oss.
Daniel fyller i:
- Folk kanske tror att Henrik pratar mer eftersom han var kapten, men folk som känner oss kan se skillnaden. Det är en av de saker som andra kanske inte inser. Det är ingen stor skillnad. Jag tror att man tar det för givet att eftersom han var kapten så har han lättare för att snacka, men det kan var tvärtom.
Burrows säger att han kunde se det när de spelade ihop.
- Daniel brukade gilla att lyssna på alla historier och skrattade mer åt de sakerna.
Då är det kanske inte så konstigt att han skojade om de där sex minuterna som gjorde att Karlin gjorde Henrik till center och satte honom som ytterforward.
- Han satte oss i samma kedja, men av någon anledning valde han Henrik som center. Jag vet inte varför, men det var så det hände. Och sedan dess har vi hållit ihop.
Nu gör dem det för alltid i Hockey Hall of Fame också.
