PAKARINEN: När Tre Kronor förstörde festen 1984

På väg mot 4 Nations Face-Off i februari, tittar NHL.com/sv:s Risto Pakarinen tillbaka på Tre Kronors framgångar i tidigare internationella sammanhang. Den här gången tar vi oss tillbaka till Kanada Cup 1984... när Sverige förstörde festen för Kanada och Sovjetunionen.

Kanada Cup har alltid levt ett eget liv vad gäller antal lag som deltar, vilka som bjuds in och när turneringen hålls. Redan från början var det oklart hur ofta turneringen skulle hållas överhuvudtaget. Den första, 1976, följdes av en turnering fem år senare, men den tredje arrangerades bara tre år efter den andra. (Sedan var det tre år till nästa och fyra till nästnästa).

I 1984 års upplaga av Kanada Cup bjöds sex lag in precis som 1981 men nu hade Finland bytts ut mot Västtyskland efter att finnarna hade rasat till sjunde plats i VM 1983.

För arrangörerna spelade det så klart ingen roll. Västtyskland var en stor och attraktiv marknad och allt var upplagt för en final med Kanada mot Sovjetunionen ändå. Allt annat skulle vara en besvikelse. Det sa turneringsbossen Alan Eagles nästan rakt ut efter Kanada Cup 1981:

– Det är för stor skillnad mellan de bästa lagen här och de sämsta. Vi måste se över detta, se till att svenskar, tyskar och kanske finnar inte får vara med i Kanada Cup i fortsättningen, sa han.

Men, en mans besvikelse är en annan mans framgång. För Tre Kronor, och särskilt den nya förbundskaptenen Leif Boork, var Kanada Cup 1984 en stor framgång där Tre Kronor spelade sig hela vägen till finalen mot Kanada.

Men det hade ingen kunnat ana före turneringen när Boorkens lag åkte över Atlanten utan till exempel Toronto Maple Leafs Börje Salming och New York Rangers Anders Hedberg som hade gjort 30 mål i NHL säsongen innan. Båda tackade nej, liksom fem andra proffs. Till slut tog Boork ut ett lag där alla tre målvakter var Elitseriespelare, alla backar förutom två kom från Elitserien och alla anfallare förutom två kom från NHL. Skulle försvaret fungera så skulle Kent “Mr. Magic” Nilsson, Håkan Loob och Bengt-Åke Gustafsson sköta resten.

För att vara krass så kunde ingen ana en finalplats direkt efter turneringens början, när Tre Kronor krossades av USA med 1–7 i första matchen i Halifax. I andra matchen, som spelades i Calgary, kunde Sverige kämpa sig till en 2–3-förlust mot sovjeterna. När Tre Kronor sedan hade korsat hela kontinenten och landat i Vancouver för att möta värdnationen så var det nog inte många som trodde på den unga förbundskaptenen – Boork var bara 35 år gammal – eller hans lag.

Men, hockey är hockey. Allt kan hända.

Tre Kronor slog Kanada i Pacific Coliseum med 4–2 och fortsatte på samma bana i matcherna mot Västtyskland och Tjeckoslovakien, som båda också slutade 4–2 till Sverige. Plötsligt var Tre Kronor klara för semifinal mot USA.

Eftersom Sovjetunionen spelade så bra och vann alla sina matcher medan Kanada kvalade sig till slutspelsfasen som fjärde och sista lag, fick kanadensarna sin drömfinal redan i semifinalen – och Kanada var inte favoriten.

Kanada hade bara fem spelare kvar från Kanada Cup 1981 då laget spelade final mot sovjeterna. Men de hade spets och inte helt oväntat så var det superstjärnorna Paul Coffey och Mike Bossy som försäkrade Kanadas finalplats till slut i ett historiskt byte i förlängningen efter 2–2. Först bröt Coffey ett sovjetiskt 2-mot-1-anfall och tog pucken till Sovjetunionens zon och sedan styrde Bossy in Coffeys skott från blålinjen och avgjorde matchen.

Tre Kronors match mot USA blev en spegelbild av deras första möte. Nu var det Sverige som körde över motståndet. Tre Kronor ledde med 6–0 efter två perioder och vann med 9–2 till slut. Loob gjorde ett hattrick och en assist, Kenta Nilsson gjorde ett mål och fyra assist.

Finalen var på väg mot något av en antiklimax efter att Kanada vann den första matchen med 5–2 – om inte Boork hade varit Boork. Till den andra finalmatchen valde han att skicka in andremålvakten Göte Wälitalo, som endast hade spelat en match i turneringen.

– Vi blev ju utspelade i den första matchen, och vi kanske underpresterade och kom i alla fall inte upp i normal standard. Boork gjorde ju en chansning inför andra finalen, och jag fick starta andra finalen trots att jag bara spelat en match innan. Men jag tror han slängde in några utespelare som knappt spelat heller, så det var full coachning, berättade Wälitalo för Svenskafans 2008.

Det var det säkert, men det var inte jättelyckat. Kanada gjorde 4–0 på sju minuter och Wälitalo byttes ut.

– Hade vi kunnat hålla emot halva matchen så hade det kanske gått bättre, men vi fick ett otroligt tryck emot oss. Jag gick av sedan och Pekka Lindmark kom in, och vi åt oss in i matchen, sa Wälitalo.

Kanada ledde med 5–0 när Nilsson kvitterade i slutet av första perioden. Sedan gjorde Coffey 6–1 med mindre än fem minuter in i den andra perioden och matchen verkade avgjord. Då vaknade Tre Kronors förstakedja med Loob, Nilsson och Thomas Steen. Loob gjorde ett mål, Steen två, och Nilsson plockade två assistpoäng i andra perioden och plötsligt stod det 6–4 inför sista perioden.

Dessutom gjorde Nilsson 6–5 endast en minut och 40 sekunder in i tredje perioden och Tre Kronor jagade på kvitteringen, men närmare än Anders Eldebrinks stolpskott kom de inte.

– De sista tio minuterna var vi riktigt bra och vi tog över matchen, sade Wälitalo.

Men det räckte inte. Kanada tog tillbaka Kanada Cup-titeln till hockeyns hemland.