PAKARINEN: Show utanför isen numera standard

Den fristående kolumnisten Risto Pakarinen bjuder, exklusivt för NHL.com/sv och NHL.com/fi, på en ny serie artiklar där han varje månad belyser hur konkurrensen mellan NHL och den europeiska ishockeyn tagit sporten framåt.

En tidsresenär från 1950-talet skulle inte tro sina ögon om han landade i en hockeymatch i dagens Sverige. Inte nog med att spelarna är snabbare, större och skickligare än då, och att det finns plexiglas bakom målen. Mycket är olikt även när pucken inte är i spel.

Då kom man till hallen främst för att se på ishockey. Det fanns inte så mycket annat.

Tidsresenären skulle säkert också bli överrumplad av de färgglada sargarna täckta med reklam, även om Sverige hade sargreklam redan på 50-talet. I Stigas Tumba Hockeyspel från 1958 syns reklam på sargen och året därpå skrev ishockeyförbundet på reklamkontrakt med landets storföretag. Först ut var dock Hammarby som gjorde reklam för Svenska Sportförlagets ”Idrottsboken” på sina tröjor.

I Nordamerika skrattade man länge åt hur vi européer täckte allt i reklam men likväl tillät NHL sargreklam inför säsongen 1979–80. Minnesota North Stars var första laget att utnyttja den nya regeln 1980.

Och nu finns det möjlighet för NHL-klubbarna att ha små reklamloggor på tröjor och hjälmar.

Vår tidsresenär har kanske hittat till hallens restaurang där han njuter av matchen med en god måltid, kanske i en loge. Nu går det hemma i Sverige också.

Sedan är det dags för show. Kanske rullas det ut ett björnhuvud eller en borg. Lite eld finns det alltid utrymme för. Och lagets låt.

En av de första temalåtarna kopplad till ett hockeylag var Jose Padillas ”Ça c'est Paris", en låt som sjöngs av Mistinguett, en stjärna på Moulin Rouge i Paris. Boston Bruins tog med sig låten från sin Europaturné och hallens organist John Kiley började spela den när Bruins åkte ut på isen. Den ersattes av en ny låt först 2008.

Orgeln blev en viktig del av NHL-matcherna, de första lagen hade orgel redan på 1920-talet, men en måltuta som ljuder efter att hemmalaget gjort mål är en nyare variant. Det var Chicago som började använda det i finalen 1973. Colorado Rockies spelade Gary Glitters "Rock and Roll Part 2” efter varje hemmamål i mitten av 1970-talet.

Nu låter tutan i de flesta hallar i Sverige, och lagen har sina egna mållåtar, från egna kompositioner till Beastie Boys ”Fight for your right to party” eller ”Sweet Caroline.”

I Finland tog matchorganisationen ett steg framåt tack vare NHL-besöket 1994. Även om NHL-lag hade besökt DN-Cup i början av 1980-talet och spelat matcher i både Karlstad och Gävle 1989 så hade de alltid endast varit fint främmande. Hösten 1994 var det i stället NHL som tog hand om hela arrangemanget i Helsingfors då Winnipeg Jets mötte Helsingforslagen Jokerit och IFK samt Teppo Numminens gamla finska lag Tappara Tammerfors.

Allt hade planerats in i minsta detalj på ett stort körschema, ner på sekundnivå. Det var mycket folk, alla hade walkie-talkies och kommunicerade med regissören. I korridoren utanför omklädningsrummen stod två personer vars uppgift var att ge lagen klarsignal när de skulle till isen.

Jag var en av dem, och stod framför Jets-spelarna och väntade på klartecken från min walkie-talkie. Precis när jag trodde jag hade väntat för länge så hörde jag ”Jets – go!” och kunde signalera till Teppo Numminen att det var dags.

Perfekt. Förutom att när Numminen gick förbi mig såg jag att hans namn var felstavat på ryggen. Det extra n:et ordnades bort till andra matchen då allt flöt på felfritt. När Wayne Gretzkys 99 Stars sedan besökte samma ishall några månader senare så användes samma körschema, nu av finnarna som organiserade allt.

Det gäller att stjäla med stil.