Sedintvillingarna perfekta för Canucks, HHOF, säger Burke

Brian Burke, numera president of hockey operations för Pittsburgh Penguins, var general managen som iscensatte dragen som gjorde att Vancouver Canucks kunde välja Daniel Sedin som spelare nummer två och Henrik Sedin som spelare nummer tre i NHL-draften 1999. Valen gjorda av Burke, som blev anställd som GM av Canucks den 22 juni 1998, ändrade banan för Vancouver som förening för all framtid.

Efter att ha lämnat GM posten i Vancouver efter säsongen 2003-04, fortsatte Burke att följa Sedintvillingarna under sin tid som direktör för Anaheim Ducks, Toronto Maple Leafs, Calgary Flames och Penguins, alltid förundrad med vad de gjorde på isen och hur de integrerade sig i samhället. Burke delar med sig av sina tankar kring Sedinarna, som kommer att introduceras in i Hockey Hall of Fame den 14 november, i en exklusiv vittnesskildring för NHL.com.
Vi var i Hamar i Norge för Hockey VM 1999, ungefär en och en halv månad innan NHL-draften. Vi var där för att titta på Henrik och Daniel Sedin.
Jag och våra scouter i Vancouver Canucks hade åkt för att scouta tvillingarna i Winnipeg några månader innan under JVM och de var inte särskilt bra. Jag sa till mina scouter att vi kommer att trejda tredjevalet i draften.
Men vi åkte till Hamar för att titta på dem igen, och det var där det hände.
I det första bytet i den första matchen, de var i andrakedjan, kunde du se det och det var som, "Herregud, vi höll på att sabba allt fram tills då." Du kunde se alla dessa galna grejer de kunde göra. Det var en riktig uppenbarelse för mig.
Jag hade sett dem spela fem gånger under en vecka under JVM, men när jag såg dem spela det där bytet i en match så sa jag till mig själv, "Jag missade detta under hela den tiden." "Hank" gjorde ett par av de där passningarna in på öppna ytor och "Danny" åkte rätt in och fick pucken på bladet och jag var såld.
\\\
Thomas Gradin och Marc Crawford är de två människorna som ska ha mest cred för att Canucks draftade tvillingarna.
Gradin, som var head of European scouting och nu är en amateur scout för Canucks, trodde på dem redan från början.
Under starten av säsongen innan deras draft, 1998-99, kom han in för att se mig och sa, "Du måste hitta ett sätt få tvillingarna, båda två," Jag sa till honom, "Behöver du ta ett urinprov? Ingen har någonsin valt etta och tvåa eller tvåa och trea, eller trea och fyra tidigare. Ingen har lyckats med det. Ingen kommer någonsin ha den typen av draftkapital."
Men Gradin trodde på dem innan någon annan hade klurat ut det.
Och Crawford, som var tränare i Canucks fram tills efter säsongen 2005-06, var den som formade dem till spelare under sin ledning.
Ingen borde prata om dem (Sedinarna) utan att ge dem två cred.
\\\
Danny fick en skadad läpp under vår första månad tillsammans med dem i Vancouver. Det krävdes sex stygn och vi var alla exalterade och kände, "Äntligen ett ärr, nu kan vi se skillnad på dem." Men det läkte utan att det blev något ärr och vi var alla besvikna.
Under den första månaden, under det första året, så var du tvungen att ha dem sida vid sida och stirra på dem (för att se skillnad) och ibland kunde det ta två eller tre minuter. Även nu tar det säkert 30 sekunder.

En gång var jag i Helsingfors med tvillingarna, och jag trodde att jag pratade med Hank och jag pratade med honom i en halvtimme. Sedan när han tog på sig skridskorna så kom han ut i en golfbil. Jag hade fel tvilling. Jag visste inte om det förrän han tog på sig sin tröja, och jag tänkte bara "Herregud."
Jag hade inte kallat honom vid namn, utan det var mer "hur mår familjen?" Så jag lyckades komma undan med den utan att de märkte att jag hade fel tvilling.
Jag tycker verkligen att de har matchande personligheter och när du har möjligheten att prata med dem båda så avslutar de varandras meningar.
Men du kunde se skillnad på dem ute på isen.

Hank var mer kreativ. Han kunde spela med vem som helst. Han var mer av en cerebral spelare.
Danny var en bättre avslutare. Han spelade ytterforward hela tiden och han åkte på en hel del fler tacklingar än vad Henrik gjorde. Det tog en hel del mod, speciellt under den eran, att spela på sättet som han gjorde. Han var inte rädd. Ingen av dem var rädd, men Danny rådde aldrig undan och försökte aldrig undvika en tackling.
Det som gjorde Hank speciell var hans hockey-IQ.
De kunde göra oerhörda saker vid tekningar, styrpassningar i powerplay och självklart spelet i rundeln som var deras signum.
Det var Hank, hans kreativitet.
Danny visste hur man tog sig till öppna ytor bättre än Hank. Men Hank var killen som fick saker att hända. Titta på antalet assist han hade. Han hade 830 assist. Tänk bara på det. Han spelade fram till 830 mål. Åttahundratrettio mål. Det är en svindlande siffra.

Det som gjorde Danny unik var hans avslutningsförmåga och att han var oräddhet. Han tog mycket stryk, men det hindrade honom aldrig från att försöka avsluta en möjlighet. Han skulle bara in framför mål. Han skulle bara in i hörnen. Och han var riktigt skicklig.
Jag minns att jag såg honom träna en gång efter att jag lämnade när jag rattade Toronto Maple Leafs; det påminner mig om Sidney Crosby om man tittar på honom nu. Danny stannade ute på isen under en matchdag i drygt 20 minuter och arbetade på avslut nere på höger sida av nätet. Han jobbade på det, jobbade på det, jobbade på det och han gjorde mål den kvällen när vi spelade mot dem. Jag minns att jag tänkte: "Vem gör det?" Utöver Crosby, vem gör det?
Det krävs en speciell mentalitet för att vara killen som kan läsa av den andra killen, bli tacklad mer än den andra killen och är okej med det eftersom det kommer hjälpa oss att vinna matcher. Det finns en osjälviskhet och en oräddhet som följer med det. Han hade det.
Många av de saker som tvillingarna gjorde var imponerande, Danny signalerade att han skulle göra något, eller Hank signalerade att han skulle kliva upp eller något, Danny läste det och han gjorde sig fri. Men Hank var den som initierade mycket av det.
Vi kom aldrig underfund varför Hank var mer cerebral eller varför Danny var den han var för, du måste förstå, de pratar inte om sig själva. De är blygsamma, ödmjuka killar.
Jag sa till Danny en gång, och jag menade allvar eftersom han gillar att fiska lite, att min värsta mardröm skulle vara att åka och fiska med honom eftersom han inte ville prata.
\\*
Deras historia är så mycket större än statistiken i slutet av en karriär som säger Hockey Hall of Fame. Du väger in allt hårt arbete, alla välgörenhetsgrejer, de är otroliga.
Jag minns att jag var och lämnade något på Canuck Place Children's Hospice en dag och vi hade inget inplanerat besök. Det var inget schemalagt. Det fanns inga tv-kameror där. Det var en träningsdag och klockan var runt 08.00. Jag kom förbi och tvillingarna var där och hälsade på en ung person som var sjuk, jag minns detta tydligt.
Jag kör upp och det finns bara en bil där, för de samåkte. Det var en Volvo. De var försiktiga med sina pengar, och de gjorde dessa dumma annonser för Don Docksteader Volvo. Det var som, "Hej, jag heter Henrik och jag är Daniel, och vi handlar på Don Docksteader Volvo." De var hemska, men dessa två samåkte i en Volvo vid 8-tiden och ingen visste att de är där. De hörde bara att det här barnet ville träffa dem. De är otroliga.
Ingen kan hitta på sånt här. Arbetet och karaktären som har gått in i deras karriärer är så mycket mer än plaketten som kommer att gå in i Hall of Fame.
De var perfekta lagkamrater. De är perfekta medborgare. De är perfekta människor.