NATALIE DARWITZ
Natalie Darwitz började sitt tal med att berätta hur hon blev kär i hockeyn.
– Som liten flicka som växte upp i Minnesota, drömde jag aldrig om att bli invald i Hall of Fame. Jag var för upptagen med att ta på mig min brors hockeyutrustning, mina My Little Pony Rollerblades och låtsas att jag spelade för Minnesota North Stars och att vi kom två mot en… det var jag och Neal Broten hemma i vår stökiga källare i Egan, Minnesota, sade hon.
– Jag var inte den vanliga lilla flickan, men min mamma uppmuntrade mig.
Natalie Darwitz tackade också Krissy Wendell-Pohl, som var hennes lagkamrat vid University of Minnesota och i USA:s landslag.
– Jag hade turen att också starta min resa för USA tillsammans med Krissy Wendell. Krissy är en av de bästa spelarna jag någonsin sett. Krissy och jag var motpolerna på isen: hon var social, jag var tyst. Vi spelade tio år tillsammans, de flesta som kedjekamrater, men viktigast av allt var att vi var så goda vänner utanför isen. Inte en chans att jag skulle vara här ikväll utan Krissy. Så det passar väldigt bra att vi väljs in i Hall of Fame tillsammans. -- Bill Price, VP, chefredaktör för NHL.com.
KRISSY WENDELL-POHL
När Krissy Wendell-Pohl var fem år gammal och växte upp i Brooklyn Park, Minnesota, bad hon sina föräldrar att låta henne spela hockey. Men några tankar om att spela för University of Minnesota, vilket hon gjorde mellan 2002 och 2005 eller fortsätta som kapten för USA i OS som hon var 2006, det fanns det inte - även om allt det till slut skulle bli verklighet för henne.
– Ni skrev in mig i hockeyn, utan några drömmar om collegehockey eller OS, sade Wendell-Pohl och riktade sig till sina föräldrar. När jag började spela fanns det inga flicklag att spela i, inget collegestipendium att få och ingen damhockey i OS. Så det handlade aldrig om hur bra jag kunde bli eller om jag skulle få ett collegestipendium. Det handlade om att låta mig göra det som gav mig så mycket glädje och som fick mig att ha ett leende på läpparna varje dag.
Wendell-Pohls karriär gav framgångar på högsta nivå: ett silver i OS 2002 och ett brons i OS 2006 plus ett ett guld och fem silver i VM. Men ändå, sade Wendell-Pohl, var de bästa minnena från hennes liv i hockey alla de människor hon träffade under sin karriär. -- Dave McCarthy, NHL.com fristående korrespondent.
COLIN CAMPBELL
1998 utsågs Colin Campbell till NHL:s senior vice president och chef för hockeyverksamheten. Det efter en välrespekterad karriär som både spelare och tränare. Allt som allt har Colin Campbell tillbringat 51 år på olika nivåer inom hockeyn - och än är det inte slut.
Det var 2005 som Campbell ledde det förnyelsearbete som skulle göra hockeyn mer spännande och mer dramatisk: den röda mittlinjen spelade inte längre någon roll för en passning över två zoner och spelförstörande moment som hakning och fasthållning skulle bestraffas hårdare.
– En av anledningarna till att jag är hedrad av att väljas in i Hall of Fame är att det är så många som bidragit: spelare, tränare, general managers, ägare, funktionärer på isen och människor i ligan. Vi träffades så många gånger för 20 år sedan, och vi deltog i så många arrangemang på isen när vi testade de nya reglerna.
– Och än i dag fortsätter vi att övervaka spelet, med fokus på att belöna skicklighet och offensiv, för att säkerställa att hockeyn förblir bra för våra fans. Men ännu viktigare för att den ska vara rolig att spela. -- Mike Zeisberger, NHL.com Staff writer
DAVID POILE
För David Poile kändes det stort att få gå i fotspåren efter sin far Bud Poile som avled 2005, men som 1990 valdes in i Hockey Hall of Fame, som en av ligans byggare.
David Poile berättade hur det var att bli GM för expansionslaget Nashville Predators 1997, att anställa Barry Trotz som klubbens förste tränare och så småningom också anställa Trotz som hans egen efterträdare 2023.
– Jag påminns om min fars tal när han valdes in i Hall of Fame. Han uppmanade alla de som är verksamma inom hockeyn att skydda den, att fortsätta att ha hockeyns bästa som högsta prioritet, att bygga vidare på den grund som de lade som var före oss. Och att när vi en gång slutar jobba inom hockeyn, alltid lämna den lite bättre än vad den var när vi kom, sade David Poile. Det ansvaret och skyldigheten gällde då, och det gäller än idag för alla oss som älskar den här sporten. — Nicholas J. Cotsonika, krönikör.
PAVEL DATSYUK
Pavel Datsyuk tackade Gud men också sina bortgångna föräldrar.
– Jag står här i dag med för det första stor tacksamhet till Gud, som varit med mig genom alla upp- och nedgångar, alla segrar och nederlag, sade han. Jag tror uppriktigt att varje steg på min resa togs med Guds hjälp.
Datsyuk vann Stanley Cup två gånger under sina 14 säsonger med Detroit Red Wings och spelade för Ryssland på den internationella scenen. Han tackade sina lagkamrater i Detroit Igor Larionov, Steve Yzerman, Henrik Zetterberg, Nicklas Lidström, Brett Hull, Chris Chelios, Sergei Fedorov, Tomas Holmström, Brendan Shanahan, Niklas Kronwall, Valtteri Filppula, Kris Draper och lagkamraterna i det ryska landslaget Ilya Kovalchuk, Evgeni Malkin och Alex Ovechkin.
– Hockeyn är en lagsport och jag skulle inte stå här utan var och en av er, sade Pavel Datsyuk.
Datsyuk riktade också ett tack till familjen Ilitch, som äger Detroit Red Wings, till ledningen, tränare och mediafolket i Detroit. Han avslutade sitt tal med ett stort tack till sina föräldrar.
– När jag står här idag och inser jag håller på att bli invald i Hockey Hall of Fame, så är det en enorm ära. En ära jag inte ens kunde drömma om. Men det här ögonblicket är inte bara mitt; jag delar det med er. -- Bill Price, VP, chefredaktör för NHL.com.
