Zetterberg: Hall of Fame-invalde Datsyuk byggde min karriär

Henrik Zetterberg kom till Detroit Red Wings säsongen 2002-03, en säsong efter Pavel Datsyuk. De spelade tillsammans över 13 säsonger, nådde Stanley Cup-slutspel varje säsong och vann Cupen tillsammans 2008. Vänner utanför isen, partners i powerplay, regelbundna kedjekamrater och ofta refererade till som ”Eurotwins”.

De var inblandade i samma mål vid 286 tillfällen under grundserien och 45 tillfällen i slutspelet. Gordie Howe och Alex Delvecchio (560 i grundserien, 50 i slutspelet) och Howe och Ted Lindsay (379 i grundserien, 46 i slutspelet) är de enda radarparen som kombinerat för fler mål i Red Wings klubbhistoria.

I samband med att Datsyuk valdes in i Hockey Hall of Fame under måndagen, berättar Zetterberg om sina tankar kring gode vännen i en särskild text för NHL.com:

Min son Love är 9 år gammal nu. När vi kollar på höjdpunkter tillsammans från när jag spelade, märker jag hur jag hela tiden säger “Oj, kolla på den passningen från ‘Pav’”. När jag var mitt uppe i det tänkte jag inte på det lika mycket, men när jag tittar närmare på det... han byggde min karriär. Han är en av de skickligaste tvåvägsspelarna som någonsin utövat sporten. Han var så otroligt stark med pucken. Otroligt stark i försvaret, men alltid redo för show i offensiven.

När jag kom in som rookie var jag en vanlig 22-årig svensk. Pav var en 24-årig ryss som nyligen vunnit Cupen som rookie. Vi var unga grabbar i ett lag fyllt av framtida Hall of Famers. Vi trivdes med att prata engelska med varandra. Det var sällan perfekt, men vi hittade ett sätt att kommunicera. Det är samma sak än idag. När vi sms:ar idag är det fortfarande samma sak. Det tar mig ett tag att lista ut vad han menar… Det är någon form av engelska, gärna med lite humor inbakat. Han är en otroligt rolig kille.

Vi klickade direkt. Jag kunde inte ha bett om en bättre lag- och kedjekamrat än Pav. Vi tyckte om att spela på samma sätt och han stärkte mitt självförtroende. Han stärkte mig i att jag faktiskt kunde spela på det sättet jag ville spela, att jag kunde spela mitt spel.

I början hamnade vi en kedja tillsammans med Brett Hull. Den fick smeknamnet “Två grabbar och en gammal Get”. Vi hade en av de bästa skyttarna genom tiderna med oss... och han var alltid fri ska ni vet. Det talade han om. Men jag tror ‘Hully’ gillade att spela med oss. Vi tänkte sällan skott först. Jag minns att Hully brukade cirkulera i powerplay medan antingen jag eller Pav passade. Hully tog hand om oss också, inte bara på isen utan även utanför den. Han såg till att vi kom in i gruppen.

Vi behövde inte axla några stora roller i början. Vi hade fantastiska ledare som föregick med gott exempel -- vi hade Steve Yzerman, Nicklas Lidström, Kris Draper, Chris Chelios, Brendan Shanahan, Igor Larionov. De visste vad som krävdes för att vinna. Vi var aldrig stressade. Vi hade roligt tillsammans. Men efter matcherna var det direkt in på gymmet för att lyfta vikter. När jag ser tillbaka på det så ser jag vilken fantastisk utbildning vi fick tillsammans, jag och Pav.

Vi ville spela tillsammans hela tiden just för att vi trivdes så pass bra tillsammans, men vi förstod samtidigt när vi hamnade i olika kedjor. Det gav laget hot i olika kedjor. Men så fort vi återförenades var det full fart direkt. Vi tänkte hockey på samma sätt, hela tiden. Så fort han berättade något han tänkte på, var mitt svar direkt “Japp”. När jag lyfte något så svarade han “Japp”. Vi behövde inte ha några längre snack, det bara klickade.

Man känner igen Pav från långt håll när man träffar honom utanför rinken. Även i en folksamling. Hans kropp är som gjord för skridskoåkning, alltid med en låg tyngdpunkt. Han jobbade alltid stenhårt. Jag var aldrig lika stark som honom i gymmet och kunde inte göra vissa av de grejerna han gjorde. Ibland pumpade han inför match. Jag frågade honom ‘Vad håller du på med, Pav?’, han svarade ‘Mina ben behöver komma igång, jag känner mig långsam.’, varpå jag svarade ‘Det där du gör kommer göra dig ännu tyngre i benen’. Men på något märkligt sätt fungerade det för honom.

Pav älskade att hålla undan pucken. Han kan vara en av de bästa spelarna genom tiderna specifikt på att skydda puck. Han brukade reta motståndarbackarna. Han visade pucken, sedan drog han undan den eller studsade den mot deras klubbor. Det var bara så han var, Pav. Vi brukade träna på det efter varje träning och jag tror att det hjälpte mig som spelare. Jag minns inte exakt, men jag tror att han slog mig varje gång när vi tävlade.

Det var alltid en spännande upplevelse när man testade hans klubba. Det kändes som att lyfta en trädstam. Jag brukade fundera på hur i hela friden han kunde spela med den vikten på klubban. Dessutom var hans vinkel extrem. Den gick inte att skjuta med, det var omöjligt. Men på något sätt kunde han skjuta med den ändå. Han hade ett av de bästa handledsskotten i laget. Hans backhand var helt galen, men det var för att hans blad i princip var vinklat till höger fast han var vänsterskytt. Det var som att han fuskade.

Han offrade aldrig försvar för anfall, aldrig. Han jagade aldrig poäng. Jag tror att han hade kunnat vinna poängligan om han ville. Ingen var lika teknisk eller kreativ som honom. Jag vet att Daniel och Henrik Sedin ofta får beröm för att de uppfann “dropp-passningen i powerplay”, men vi var faktiskt först. Jag känner ju Henrik och Daniel och de var tydliga med det: “Vi såg er göra det först”. Det var Pav som kom på den idén. Han hade alltid en massa idéer. Han brukade snacka med mig, typ: “Vad tror du om det här, Hank? Om jag skjuter pucken precis bakom mål och träffar den här punkten så kommer den att studsa ut på andra sidan.”

Det som var så häftigt med Pav var att när man såg honom göra sjuka saker i samband med träning, så visste man att det inte skulle dröja mer än fyra eller fem matcher innan han gjorde det i en match. Minns ni det berömda frilägesmålet han gjorde mot Dallas Stars målvakt Marty Turco den 12 november 2003?

Han gjorde den dragningen på träning ett par veckor innan. Ingen visste att han skulle göra den, men så fort vi såg den visste vi: “Han kommer göra den på match”. Idén kom förmodligen bara till honom, typ “Det här skulle kunnat funka, det hade varit roligt”. Det är så han är.