Henrik Sedin bevisade att han hör hemma i Hall of Fame

På måndag äger den årliga Hall of Fame-ceremonin rum. Årets kull innehåller Herb Carnegie i kategorin byggare, samt före detta spelare som Robert Luongo, Daniel Sedin, Henrik Sedin och Riikka Sallinen. Här är NHL.coms Dan Rosens profil på Henrik Sedin.

Henrik Sedin brydde sig aldrig om att Vancouver Canucks tog honom som nummer tre i NHL-draften 1999, en plats efter tvillingbrodern Daniel. För Henrik spelade det ingen roll. Det kunde ha varit tvärtom och det hade ändå inte gjort någon skillnad.
- Jag visste ju innerst inne att jag var lika bra som "Danny", säger Henrik. Det visste jag redan när vi var små.
Men ändå tyckte vinnarskallen Henrik att han måste bevisa det; just då kände han omvärlden såg Daniel som en bättre spelare.
- Många trodde väl att jag blev trea för att han blev tvåa och att det var den enda anledningen till att jag valdes så högt, säger Henrik. Att bli vald som trea spelade ingen roll för mig, men jag vet att många tyckte att jag kanske borde ha blivit vald först som sjua, som åttonde spelare eller som nionde, men att det blev som det blev eftersom de (Vancouver Canucks) inte vågade ta risken att någon annan klubb skulle välja mig.
Läs också: [Positionsbytet tog Daniel Sedin till Hall of Fame]
Men Canucks valde Henrik som trea eftersom de litade på Daniel på hans vänsterkant; Henrik skulle så småningom förvandlas till den center, NHL-spelare, Vancouver-legendar och Hockey Hall of Famer han nu är.
Nu väljs Henrik in i Hall of Fame på måndag tillsammans med Daniel, tvillingbrodern som är sex minuter yngre, samt med tidigare lagkamraten och målvakten i Canucks Roberto Luongo, Daniel Alfredsson, Riikka Sallinen och den bortgångne Herb Carnegie som väljs in i kategorin byggare.
Henrik väljs in som Canucks ledare genom tiderna i assist (830), poäng (1 070) och spelade matcher (1 330). Han assisterade till 280 av Daniels 393 mål, rekord i Canucks. Han avslutade karriären med 24 spelade matcher fler, och 29 poäng före sin tvillingbror.
- Tvillinggrejen gör det extra speciellt liksom arvet de lämnade efter sig; det där tricksandet de hade tillsammans, som att ligga högt i powerplay, finten med slagskottet i sargen bakom mål, passningen bakom ryggen som gav Danny ett friläge eller sättet de skickade pucken mellan sig i ett två mot en-läge, minns den före detta Canucks-forwarden Alexandre Burrows som nu lagt skridskorna på hyllan.
- Jag vill gärna tro att de skulle ha kunnat göra allt individuellt om de hade spelat i olika lag, säger Burrows.
Brian Burke är Canucks tidigare general manager. Det var han som arrangerade allt så att att klubben skulle kunna drafta båda bröderna, Daniel som nummer två och Henrik som nummer tre. Burke menar att det bästa testet på varför Henrik skulle varit en Hall of Famer med eller utan sin bror, kom säsongen 2009-10.

Daniel var fotskadad och missade 18 raka matcher från den 11 oktober till den 20 november. Under den tiden ledde Henrik Vancouver med tio mål och 18 poäng, vilket tog honom en bra bit på väg mot NHL-karriärens bästa poängnotering, 112 poäng (29+83). Henrik vann Art Ross Trophy som ledande målskytt den säsongen och Hart Trophy som ligans mest värdefulle spelare.
- När "Danny" blev skadad tog han bara på sig uppgiften att leda laget, säger Roberto Luongo. Han spelade på en nivå som ingen annan kom upp till och han gjorde killarna runt om sig bättre. Det var därför han vann Hart det året.
\\*
Henrik visste att han kunde läsa spelet som en NHL-spelare, redan innan han debuterade den 5 oktober 2000. Han spelade 13.08 och gick poänglös från matchen mot Philadelphia Flyers. Men han visste när han kom till Nordamerika att för att bli en effektiv NHL-spelare, så måste han bli starkare.
- Den tuffa delen för oss när vi kom in i ligan var att om vi inte skulle fuska för att bli större, så skulle det inte kunna hända över en sommar, säger Henrik. Det var tufft mentalt att veta hur mycket press som låg på oss och att veta att det här inte var en sak som vi kunde fixa över en natt. Det skulle ta två säsonger, kanske tre säsonger, och att veta att man måste gå igenom det där i två eller tre år innan man blir fysiskt där man vill vara, det var mentalt väldigt tufft.
När Henrik väl mognat fysiskt följde poängen efter. Han gjorde 29, 36, 39 respektive 42 poäng under sina första fyra säsonger. Han gjorde 75 poäng den femte säsongen. Då var han 25 år gammal. Henrik skulle inte gå under den poängnoteringen förrän den lockout-kortade säsongen 2012-13, då han noterades för 45 poäng på 48 matcher.
Han gjorde 50 poäng på 70 matcher säsongen 2013-14 och 73 poäng på 82 matcher säsongen därpå. Sedan blev det 55, 50 och 50 under de tre avslutande NHL-säsongerna, innan Henrik och Daniel tackade för sig efter säsongen 2017-18.
- Om man tittar på hans arsenal på isen… han hade inte ett särskilt bra skott och jag tror att han är den förste att erkänna det, säger den före detta Canucks-försvararen Kevin Bieksa. Han var ingen dålig skridskoåkare, men definitivt inte någon av de snabbaste heller. Men hans kondition var ju så otroligt bra, så han kunde köra på i samma fart i den tredje perioden som i den första och det var så han nötte ner många killar. Han saktade aldrig ner så länge matchen pågick.

Och han kunde hantera det fysiska.
- Om jag lyckades ta pucken från honom på en träning, så var det en stor sak, säger Bieksa. Jag försökte göra det varje dag, och det var väldigt svårt.
Bieksa menar att Henriks inställning och mindset skiljde ut honom från andra; att det var hans största egenskap som spelare.
Henrik är också känd för att vara en av de mest intelligenta spelarna i sin generation.
- Till exempel, i ett powerplay: vi fick iväg ett skott mot mål och pucken hamnade nere i hörnet, exemplifierar Bieksa. "Kes" Ryan Kesler] skulle störta i väg in i hörnet och "Danny" skulle följa efter. Kanske en försvarare också. Och Henrik skulle dra iväg hela vägen till andra sidan isen bara så att de kunde få iväg den där pucken längs sargen, för att lätta på trycket. Och så skott-passningarna från långt ut, där Henrik sköt och visste att ett sådant skott inte var särskilt farligt om inte "Danny" stod där och styrde. Då skulle det bli riktigt farligt.
Och de där höga passningarna som Daniel skulle jaga efter, de var ett resultat av att Henrik såg isen bättre än alla.
- Jag tror att det där kommer från fotbollen, eller åtminstone en stor del av det, menar Daniel Sedin. Vi båda spelade fotboll när vi växte upp och i fotboll slår du sällan bollen till spelaren; du passar bollen dit där din medspelare kommer att vara när han sprungit mot luckan. Jag tror att det var Henriks största styrka som passningsspelare; han skickade sällan pucken till dig där du var, utan till den plats dit du skulle. Det gjorde att man alltid höll sig i rörelse och jag tror att det är så man håller uppe farten i matchen. Det var något Henrik alltid hade med sig i sitt spel.
Bieksa förundrades också över Henriks förmåga att slå så rena och precisa passningar, vare sig de kom genom luften eller mot tejpen längs isen.
- När isen var riktigt dålig, det var snö överallt och puckarna hoppade över klubborna… en passning från Henrik hoppade aldrig över klubbladet eller försvann någonstans, säger Kevin Bieksa. Allt var alltid som det skulle vara. Henrik var bäst på att vara bra på dålig is.
***[Läs också: [Sedintvillingarna perfekta för Canucks, HHOF, säger Burke]*
Det var irriterande för motståndarna liksom för Vancouvers målvakter under träningarna.
- Alla visste vad som skulle hända… när Henrik hade pucken bakom målet, då var det bara att söka upp "Danny" och punktmarkera honom så att han inte kunde göra mål, berättar Canucks tidigare målvakt Cory Schneider. Och ändå kunde Henrik hitta Daniel som gjorde mål. Det är ungefär som när en pitcher (i baseboll) kastar en snabb boll mot dig. Du vet att den kommer, men du klarar ändå inte att träffa den.
\\*
Henrik tog över som Canucks kapten den 9 oktober 2010. Men han var en ledare redan innan han fick ett "C" på sin tröja; detta på grund av förmågan att läsa av ett omklädningsrum och få folk att slappna av när det behövdes.
Bieksa minns en gång i ett omklädningsrum i Denver, efter att Canucks gjort en särskilt dålig första period. Det var under säsongen 2009-10, då Roberto Luongo var kapten.
- Så Roberto kände sig förmodligen skyldig eftersom han var kapten. Han reste sig upp och började skrika på oss, ungefär "killar, vad gör vi där ute, låt oss sätta ihop det här nu och få till lite forechecking", berättar Bieksa. Han sade i princip att vi inte spelade efter vårt spelsystem, men han visste ju liksom inte riktigt vad systemet var eftersom han var målvakt. Henrik var aldrig högljudd och han avbröt aldrig någon… men jag kunde se hur han sjönk ihop där i sitt bås i omklädningsrummet. Mycket lugnt tog han till orda: "Stoppa bara pucken, Lu".
Bieksa konstaterar att Henrik inte på något vis försökte förnedra Luongo eller på ett fint sätt be honom hålla käften eller något liknande. Det fanns en enorm respekt för Luongo i det rummet, men i det ögonblicket läste Henrik allt helt rätt. Det vi behövde då var ett gott skratt och det ordnade Henrik.
- "Louie" stod där mitt i rummet med sin målvaktsutrustning på och säger "va?", minns Bieksa. Han trodde att han hade hört det, men det hade han inte, så Henrik sade det igen, den här gången med ett leende på läpparna: "Stoppa bara pucken, Lu, så tar vi hand om resten". Alla bara vrålade av skratt och även Roberto började skratta. Sedan gick vi ut och gjorde en bra match.
Den historien beskriver Henriks ledarstil, både i omklädningsrummet och på isen. Han talade när det behövdes och han föregick alltid med gott exempel.
- Han drevs av när det hände saker, säger Burrows.
Och det var vad Canucks hoppades på när de valde honom som trea i draften för 23 år sedan.
Henrik bevisade att Canucks hade rätt.