Ett liv i hockeyns tjänst för Marcus Ragnarsson

Varannan onsdag under säsongen presenterar NHL.com/sv en svensk före detta NHL-spelare, tar rätt på vad han gör idag och ser tillbaka på hans karriär i världens bästa hockeyliga.

I det här avsnittet möter vi Marcus Ragnarsson som spelade tio år i San Jose Sharks och Philadelphia Flyers.

Efter 20 års hockey på toppnivå avslutade Marcus Ragnarsson karriären under säsongen 2010-11. Det blev bara tre matcher det spelåret.

Marcus Ragnarsson var då 39 år.

Men hade inte en axelskada satt tvärstopp för vidare hockeyspelande, så hade han säkert kunnat göra något eller några år till. Det efter en karriär som inleddes på allvar i Östervåla i division 2 säsongen 1986-87, gick vidare till Djurgården 1989-95 och till NHL och San Jose Sharks till spelåret 1995-96 efter att Ragnarsson valt av Sharks i femte rundan, som 99:e spelare totalt, i draften 1992. Det blev åtta säsonger och 519 matcher för Sharks innan han trejdades till Philadelphia Flyers och avslutade NHL-sejouren med ett och ett halvt år och 113 matcher i ”City of Brotherly Love”.

– Många olika saker att tänka tillbaka på där, säger Marcus Ragnarsson om åren i NHL. När jag spelade i Philadelphia och vi (2004) slog ut Toronto i semifinalen i konferensen… vi vann i förlängning i sjätte matchen och avgjorde där. Det var en häftig match, att få möta ”Sudden” (Mats Sundin) som jag ju kände sedan gammalt från Djurgården.

I den matchen spelade Marcus Ragnarsson för övrigt mest av alla spelare på isen, 31.52. Och lika roligt som det minnet är, är minnet av matchserien efter den mot Maple Leafs tråkigt. Efter att ha slagit ut Maple Leafs ställdes Flyers i finalen i Eastern Conference mot Tampa Bay Lightning. Lagen vann varsin match och Marcus Ragnarsson loggade långa spelminuter. Men i den tredje matchen i serien, i Wachowia Center i Philadelphia, hann Marcus spela bara en dryg minut.

– Jag fick fingret avslaget av Fredrik Modin (i Tampa). Han sköt och när han följde upp med klubban, så kom mitt pekfinger i vägen. Det var en ren olycka, men det blev min sista match i NHL. Året efter kom lockouten, och sedan valde jag att flytta hem.

Till en fortsättning på karriären, fast på svensk is. Han har visserligen en två-årig utbildning på el-teknisk linje, en eletrikerutbildning, men att fortsätta med hockeyn var en så kallad ”no-brainer”.

– Jag har ju lite koll på hur det funkar och kan väl göra lite smågrejer (skratt) men det har ju hänt lika mycket på det området som inom hockeyn, säger Marcus Ragnarsson. Och att jobba med det är väl inget som har lockat heller… ja, jag vet faktiskt inte vad jag skulle velat göra.

Utom att jobba med hockey.

– Det där att få vara med i ett lag, den dagliga verksamheten som är så rolig. Jag älskar att vara på isen och få skjuta och passa lite själv. Träningen, och sedan nerven i matcherna… även om jag vet att jag inte kan påverka något direkt så har jag det där pirret i magen. Det ger mig väldigt mycket.

Så Marcus Ragnarsson, nu 53 år gammal, har liksom aldrig lämnat hockeyn. Han skrattar gott när NHL.com/sv frågar om han aldrig funderat på ett hederligt arbete:

– Haha… Nej, det blev ju inte så. När jag var liten hade väl jag liksom alla andra en dröm om att bli brandman eller något sådant, men det blev inte så. När kroppen sade ifrån och jag inte kunde spela mer var jag väldigt begränsad rent fysiskt, berättar Marcus Ragnarsson.

En skada som går att relatera till hockeyn.

– Upprepade smällar mot axeln; sakta men säkert var det två muskler i axeln som gick av efter alla tacklingar och crosscheckingar.

Och Marcus Ragnarsson vet idag exakt när gränsen för karriären drogs.

– Det var på en träning (med Djurgården) när en lagkamrat skulle in framför mål och jag skulle hålla honom borta. Jag kände bara att ”vad hände nu?”. Jag fortsatte ju att spela och kom nog under läkarvård för sent. Då hade musklerna gått av och börjat förtvina. Det gick inte att sy ihop eller fixa till dem.

I mars 2011 meddelade Marcus Ragnarsson att karriären var över. Den hade givit honom dubbla SM-guld med Djurgården 1990 och 1991, EM-guld med samma klubb 1991 och 1992, två VM-silver 1995 och 1997, meriter från två olympiska spel, i Nagano 1998 och i Salt Lake City 2002. Efter säsongen 2008-09 utsågs han till bäste back i elitserien (Salming Trophy) efter att han gjort 37 poäng (12+25) på 47 matcher, flest poäng av alla elitseriebackar. Säsongen 2000-01 togs han ut att spela All Star-matchen i NHL.

Karriären gav honom också den trasiga axel han kommer att känna av livet ut.

– Jag lider fortfarande av skadan, jag kan inte göra vad som helst med högerarmen. Men jag har ingen värk, och det fungerar i vardagen. Jag försöker hålla igång de muskler jag fortfarande har i axeln så gott det går, men förmodligen kommer jag att få artros i axeln vad det lider.

Axeln fungerar dock fortfarande för att spela golf, en omtyckt sommaraktivitet med hcp 6,7.

Ragnarssons aktiva hockeykarriär tog slut 2011. Men inte karriären inom hockeyn.

– Jag hamnade ju i Almtuna direkt efter att jag slutat, dels som assisterande coach och så på hockeygymnasiet.

Och på den vägen blev det.

Efter åtta år i hockeyallsvenska Almtuna, både som huvudtränare och assisterande tränare, gick Ragnarsson vidare till tre år som assisterande coach för Tre Kronor i samarbete med gamle djurgårdskompisen Johan Garpenlöv. Efter det blev det ytterligare ett och ett havt år på tränarbänken i Djurgården för duon Ragnarsson och Garpenlöv.

Och nu är cirkeln sluten: Marcus Ragnarsson är huvudtränare för Almtuna, just nu på elfte plats i Hockeyallsvenskan.

– Almtuna fungerar bra; jag bor bara några mil utanför Uppsala, så det passar jättebra, säger Ragnarsson.

Med över 300 matcher under nio säsonger är Marcus Ragnarsson en av Djurgårdens stora spelare i modern tid. Och epoken Ragnarsson är inte slut i klubben: i fjol tog sonen Jacob, 25, draftad av New York Rangers 2018, back liksom pappa och född i Kalifornien när Marcus spelade i Sharks, steget från Almtuna till Djurgården.